Aftonbladet – 22 juli 1840, sida 4

uppsåt å daga att med förenadt våld sätta sig 1 upp mot offentlig cmyndighets bud,, men en fi-1S skal kommer i detsamma och säger: cHvad är det här? intåt cupplopp tillåtes. Ni måste genast skingras, annars tillkallas krigsmanskap,. Den stora mängden, som knappt är så afundsjuk om någon rättighet som den, att få gå och stå hvar den bebagar, tycker att den ej behöfver blifva störd för ett par pojkars skull, och att befallningen är något förhastad; några stiga fram och söka öfvertyga fiskalen, att ingenting RR ———vådligt är å färde: under tiden börja pojkarna, som tycka det är roligt att få litet oväsen, men bafva goda ben att springa undan när det gäller, alt burra några gånger; fiskalen, af de bevekliga föreställningarne endast ännu mer öfvertygad om sin stora myndighet, hotar samt ger polisbetjenterne en vink att reqvirera manskap fån närmaste kasern. Nu är man pål den punkten, att äfven en hop andra personer blifva retade, att någre af polisbetjeningen och kanske äfven fiskalen blifva skuffade; manskapet ankommer, åtvarningstecknet höjes, åtvarningen uppläses; men folket binner ej skingra sig genast och militären hugger in; ja! den kan, utan att bryta mot den nya lagen, äfven skjuta; och sålunda har ett formligt uppror blifvit al vederbörande sjelfva improviseradt. Hvad man måste tillstå är åtminstone, att om verkliga upplopp på något sätt skola kunnna inträffa, så är det på det viset; Ifafve vi kunnat göra oss förstådda genom det nu anförda exemplet, så är det äfven lätt att blifva ense om slutsatsen, Det låter sig, gudbevars, mycket väl säga, att den fredlige medborgaren har vid ett sådant uppträde ingenting att göra, och att den, som ej genast går sin väg när ordningens väktare säga till derom, må skylla sig sjelf, när han blir huggen eller skjuten. Men erfarenheten har nu, icke en gång utan alltid, vid dylika tillfällen visat, alt så ej tillgår, utan tvärtom att just sådane tumulter äro egnade alt daga menpniskor tillsammans, ledde dels af nyfikenhet, dels af ett slags rättskänsla för att taga dens parti som tilläfventyrs förnärmas, samt att befallningar från myndigheter, afgifna i otid, sällan cgenast, verka för ändamålet, men alltid bafva till: säkert resultat ett spändt och förbittradt förhållande mellan polisen och massan. Frågan är då, om ej lagstiftaren framför allt bör tillse, att sådane befallningar i klump till en hel folkmängd må undvikas, utom i de fall då de äro ytterst oundgängliga. I detta bänseende är den gamla lagen vida tydligare, då den säger: Samla sig män tillhopa och sätta sig upp emot ete. Här är det icke blott det tvetydiga upp såtet, som erfordras, utan detta uppsåt måste nom så otvetydiga yttringar eller handverkan, alt något tvifvel derom ej kan ega rum, Men buru skall man då ernå en rättvis medelvög härutinnan? Skall oordningen Jå rasa redan hafva öfvergått till bandling antingen ge-. fritt i en samlad folkmängd? Nej, visserligen ic-! ke; men ett upplopp af sådan egenskap, att anledning blir att anbefalla folksamlings sking-! rande, inträffar, enligt vår faukla, ej genom ett eller annat oljud eller hvissling i en hop, utan då först, om genom fleres förerade våld, ett sådant motstånd emot den civila myndigbeten ji eller en så allmän orolighet inträffar, att verklig våda för allmänna säkerbeten till person och egendom uppstålt, samt: de, som wilja åter-. ställa lugnet göras vanmäktliga dertill genom ndet förenade motståndet.v Först då synes nä-; gon befallning om folkmassors skingrande och. den i 7 S:n omnämnda åtvarningen böra kom-. ma i fråga. Oförlåtligt synes i alla fall, att skilnad ej är gjord mellan eldvapens och andra vapens begagnande. Genom det föregående torde äfven det öfriga af försvarsskriften om ade bestämda föreskrifternan, om ansvaret för den som öfverträder dem, 0. s. V., vara i någon mån vederlagdt. Hvad ansvar skall väl träffa den, som har en så tvetydig lag att åberopa, att han sjelf helt och hållet får bedöma när upplopp inträffar, enligt sitt begrepp om hvad som innefattar ett störarde af ordningen, och af huru ringa anledning som helst kan befalla en folksamling att skingra sig, äfven om den blott bestode af 2 å 3 personer? Och ändtligen: den åberopade auktoriteten af gamla Lagkommitteens förslag betyder här i sig sjelf ej mycket, då flere de väsendtligaste föreskrifter derifrån blifvit uteslutne. Om denna uteslutning skett på Högsta Domstolens tillstyrkan, så må det tillåtas oss tro, att äfven Högsta Domstolen, ja till och med Grefve Snoilsky ensam, kan hafva orätt, Vi ville gå ännu längre och påstå, att sjelfva Lagkommitteen i sin definition varit alltför summarisk och obestämd. Hvad slutligen angår nödvändigheten att framkomma med denna proposition, så fanns den så mycket mindre som det är bekant, att Grefve Anckarsvärd redan i Mars månad väckte en motion i samma ämne, som väl nu bör vara färdig att besvara af Lagutskottet. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Angående det å bysättningshöktet förefallne öfvervåld, har undersökning i dag blifvit anställd. Den anfallanda narvrasanaenm f.d Kartasiajl