Aftonbladet – 22 juli 1840, sida 3

massan, med förakt för denna myndighets åtvar ning, fortgick till siti föresatta mål och derunder i följd af sin kompakta styrka, undanträngde nämn de myndighet, emot hvilken dock icke föröfvade något egentligt våld eller gå sin höjd en eller an oan skuffning af serskilda personer i massan; elle om den, på tillsägelse, underläte att åtskiljas och genom förenadt motstånd, gjorde det till en omöj lighet för den civila myndigheten, att verkställ massans upplösning och aflågsnande; vore det d nyttigt, att låta massan ohejdadt framgå och börja samt möjiigen fullborda det tiillämnade våldet, un der det den kanske vuxit till sådan styrka, att de på stället varande civila och militära makten slutli gen biefve otillräcklig att dämpa upploppet oci hindra dess vidare följder? Eller månne icke så vä onskildes anspråk på skydd, som den allmänna sä kerheten kräfde, ett upploppet, äfven genom an ff vändando af militär-makt, i sin början qväfdes Imedlortid saknas härcm bestämdt stodgarde i Lag zommitcsns förslag, ty 42 , eburu den innehålle att deltagare i upplopp, som öfvergår till våld i person eller egendom, skola straffas som i9 sägs utmärker likväl icke att krigemenskap, hvarom för mäles I 40 S, får användas till stillande af sådan upplopp, hviiket, på sätt redan är visadt, icke mi förblandas med uppror. Jemte det, att af det ofvan anförda torde vara tyd ligt hvad som förstås med cmetvärnr), lärer begrep pet härom redan förut vara temligen allmänt. De förekommer i 46 Kap. 8 JordaBsalken och 2ö Kap. 4 S MissgerniogsBalkon, hvilka lagbud sä kerligen mer än en gång tjenat till rättesnöre fö den enskildes handlingar och blifvit af vederböran de embetsmyndigheter tillämpades. Hved som biifvit anmärkt om möjligheten a missbruk vid rättigheten att snvända vapenmak: till en folkmassas skingrande, her visserligen i så måtto sin riktighet, som allt kan missbrukas; dock synes missbruk mindre vara att befara, då bestämda föreskrifter finnas, än när sådane sskaas. Vapenmakt får icae användas, derest ej folksamlingen ådagalögger sådant uppsåt, som i 4 omförmäles, eller störer lugnet eller allmänna ordningen. Först måste den på stället varande offentliga myndighet söka förmå folimassan att godvilligt skingra sig. Derefter skall dea i lagen bsstämda varning tre gånger uppläses, och tillräckligt rådrum synes således vara beredt för dem, som vilja åilyda tillsägelsen. AM de öfriga, hvilka tredskas, derigenom biotiställa sig för följden af vapnens användande, blifver deras egen, ej lagens skuld. Skulle åter vapenmakt i oträngdt mål tillltas, är den härutinnan felaktige, han må vara befallande eller lydande, uazderkassad ansvar, likacom vid andra lagöfverträdelser; hvilket ansvar så mycket lättare kan utkräfvas, när den felande hanilat emot bestämd lag. Nionde af Kongl. Propositionen innehåller det stadgande, catt menighet å landet eller i stad ej skall vara förment, att sammankomma till öfver läggning om mål eller ärende, som dem gemensamt rörer, med skyldighet likväl, att om tid och ställe för sådan sammankomst underrätta den offentliga myndigheten i orten eller staden. Man har anmärkt, att, i följd häraf, kommus! angelägenheter som fordrade skyndsam åtgärd, ej skulle kunna handläggas förr, än genom en lång omväg hos Landshöfdingen, hvilken kunde residera flere mil från stället, laglikmätig anmälan blifvit gjord. Till en början må häremot erinras, att, utan misstydning af S:ns ordalydalse, kan icke antagas, att, med uttrycker: offentliga myndigheter i orten eller staden, skulle förstås Landshöfdingen; tvertom år uppenbart, att lagens bud blifvit iakttaget, då underrättelsen meddelas kronofogde eller länsman på landet, och i stad vederbörande polismyndighet. Vidare skall hvar och en, som har begrepp om lagtolknirg, lätteligen inse, att der för serskilda fal! stadganden redan fianas, desse icke genom den föreslagna lagen upphälfvas. Det är således tydligt, att gGorigenom ej skulla uppkomma någon förändring eller inskränkniag 1 den rätt, så väl församlingarne i allmänhet, som ock de sorskilda byalagen å landet redan äga, att sammanträda till öfverläggning, rörande kommunal-avgelägenheter, så vida i öfrigt sådana semrmaniräden tillkomma i den ordning, som i afseende derå är serskildt föreskrifven. Slutligen har blifvi: anmärkt, att i förslaget förekommer en (den 44:te), som stadgar clandsflykt, spö eller fängelse för den, som, i ondå uppsåt, diktar eller uisprider lögner och faiska rykten, de der röra Rikets säkerhet eller kommer dermed allmänt buller eller oväsende åstad; hvilken förmenes lemna en alltför farlig mskt i de styrandes händer; men nu är förhållandet sådant, att denna endast är en oförändrad afskrift af ö5 i G Kap. MissgerniogsBalken, enligt deena :s nu varande lydelse i Kongl. Förordaingen den 20 Januåari 4779, och att fråga om förändriog deraf icke varit väckt Då ofvanstående artikel, hvaraf Läsaren nu sannolikt tagit kännedom, till en hufvudsaklig del är framkallad af föregående anmärkningar i Aftonbladet, och vi jemväl i det hela karakteriserat hela försiaget, om det i sin nuvarande form skulie antagas till lag, såsom olycksbringande och lemnande ett stort spelrum åt godtycket, så kan det fordras, att vi ytterligare redogöra för skälen till detta yttrande, å mycket mera, som försvarsskriften ingalunda kunnat . någon mån rubba vår åsigt. I allmänhet har erfarenheten tillräckligt visat, alt vid stadgandet af strafflagar ingenting ir vådligare, än att genom obestämdhet i beskrilningen på sjelfva brottet lemna ett alltför ritt utrymme åt dem, som skola bedöma, när ien ifrågaställda förbrytelsen är begången; men letta inträffar framför allt i frågan om statsörbrytelser, der icke blott partiet är alltför olika parterna emellan, utan äfven passionerna och politiska åtigter merendels för tillfället vilja öra sig gällande. Just denna obestämdhet är, fter vår tanka, det största och objelpliga hufvudfelet vid ifrågavarande lagförslag. Visserlisen talar försvararen ganska riktigt om behofvet af cen lag, som, jemte det den betryggade ars 0 ISkarhatan ARkK AanRdringaNn ARAh ha