Aftonbladet – 22 juli 1840, sida 3

I digheten af en lag, som jemte det den betryggade lallmän säkerhet och ordning samt bestämde ett efter brottets besksffenhet lämpadt straff för den, som störde denna ordning, äfven innefattade såda I Ra föreskrifter i afseende å hvad vederbörande embetsmyndigheter vid dylika tillfällen borde iakttaga, att derigecom kunde förekommas öfverilning å dessas sida. I sådan afsigt anbefalldes utarbetandet af förslag till en lag i ämnet, och vid verkstöllig hoten käraf följdes hufyudsakligen den af Lagkommisteen uppgjorda redaktion i 41 kap. af förslaget till strafflag. Om de: än må vara att hoppas, det dylika beklagliga tilldragelser, som då ofvannämnde sect eller aldrig skola åter förekomma, så måste det dock medgifvas, att förnyandet deraf icke är omöjligt; och månne det vore skäl, att dröja med lagens siiftande till dess den skulle tillämpas? Vore det välbetånkt, att så stä!la, att man möjligen nödgades göra en lex in casu, likasom år 1743, då, vid eit upprorstillfälle, den bekanta förordningen angående budkaflars utfärdande, — en förordning, som nästan på hvarjo rad skrifver en dödsdom, och straffar till och med barn, som bära budet, utan kännedom om dess innehåll? — Vore det bättre, att militäroch andra embetsmyndigheter, 1 brist af bestämd lag, nödgades handla den förutan, och just i föjd af denna brist, kunde undgå ansvar för åtgärder, hvilka i anranhändelss måst bedö mas såsom olagliga? — Visserligen fisnes, oberäknadt nysssäsmnde Draconiska leg, serskilda siraffbestämmelser för uppror redan vara stadgade i 6 kap. Missg. Baiken, likasom Kongl. brefvet den 31 Oktober 4310 utmä:ker, att militärvakt må vid upplopp användas; men man jemföre med den nu fö reslagna lagen nyssnämnda kapiteli Missg. Balken, som utsätter dödsstraff eller decirering för upp hofsmän och för deltagare, för försök till uppror, som för det fullbordade brottet, och det skall icke blifva svårt att inse förslagets företräde, så väl af mera bestämdhet i afseende på brettets karakter, som uti mildare straffbestämmelser. Härjemte saknas alldeles i nu varande lag, ej mindre siraffbestämmelse för upplopp, än ock, hvad värre är, en i lagen uppdragen gräns emellan de skilda begreppen om uppror och upplopp. Välin nehbålier Kongl. brefvet den 34 Oktober 4810, catt då upplopp ske och de brottslige icke genest kunna häktas, skola Kocusgens Bafallmingshafrvande och Regementschefer ne, intill dess Konungens eget nådiga förordnande binrer ankomma, efter föregångne varningar, ofelbart vidtaga de krafiiga anstalter leg och författningar fordra, för att freda och skydda båda den enskilda och allmänna säkerheten, samt förty, om sådant nödigt är, möta våld med våld; men beskeaffenheten sf de omförmälda kraftiga enstalterne, sams när de må användas, torde svårligen inbemtas hvarken af nämnde Kgl. bref eller annan existerande lag. Bland de specielia anmärkningarne mot förslaget förekommer, att utur 8 och 42 SS i Lagkommitteens försleg till 44 kap. i strafflagen, svarande mot 2 och 6 8S i Kongl. propositionen, uteslutits orden: cutan trotsar med oljud, smädeord eller hot ; samt att, i öfverensstämmeise med dessa uteslut ningar, vid den strof i 42 af Leagkommitteens försleg, som gifver vid handen när förbrytelson öfvergår från upplopp till uppror, innehållande: öfvergå de från sådant trotsande till våld å person eller egendom, vare lag, som i 9 sägs, i propo sitiopen blifvit tillsatt: aoller sätta sig till motvärn mot offentlig myndighet, som dem skingra vill;, hvarigenom en så vigtig sak, som en hel folkwängds välfärd förmenas vara öfverlemnad till en på stället befintlig, kanhända retad befälhafvares begrepp om hvad det obestämda af ordet motvärn betyder, m. m.n Hvad eangår förenämnde uteslutningar, så torde såsom antaglig grund derför endast behöfra åberopas hvad Högsta Domstolen, utan någon skiljakighet, i denna del yttrat, så lydande: aDå en folkmängd samlat sig, som antingen ådagaiade afsigt, art, måd förenadt våld, sätta sig upp mot den lsgliga makten, eller eljest störde lug nes eller den allmänna ordningen, kunde följderna sällan beräknas och den passiva olydnaden emot offentlig myndighets till folksamlingen gifna befallning att skingras innefattade då redan ett brott, som ej borde utan ansvar sflöpa, helst skyndsam hörsamhet i sådana fall vanligen vore ett vilkor för afböjanda af större vådor. På grund deraf och med afseende å svårigheten att emot viss person istadkomma bevisning om det i förslaget omförnälda tretsande medelst oljud, smädeord eller hot, iilstyrktes, att orden: kutan att trotsa med oljud, mädeord eller hotr, måtte uteslu:as. I afseende på den andra snrärkningen må först vämnas skilnaden emellsn uppror och upplopp, så Isna dessa begrepp äro bestämda uii 4 och 6 SS f propositionen: Uppror eger rum, då menighet ller annan folkmängd samlar sig tillhopa och lägser det uppsåt ådega, att, med förenadt våld, sätta ig upp emot verkställighet af offentlig myndighets ud eller att den till någon embetsåtgärd tvinga ler derföre hämnas. Upplopp åter anses vera färde, när folkmängd samlar sig å torg, gata eler annan offentlig plats, utan att lägga sådant uppsåt å daga, som ofvan är sagdt, men störer lock lugnet eller allmänna ordningen. Skilnajen emelisn uppror och upplopp består således leruti, att, vid det förra finnes ådagalegdt uppsåt, tt, med förenadt våld, sätta sig upp emot offentig myndighets bud, den till någon embetsåtgärd vinga eller derföre bämnas; men att upploppet eremot icke är. riktadt mot offentlig myndighet Her dess bud, utan sker: t, ex. för att hämnas å uskild person eller den till någon åtgärd tvinga. )srföre att upploppet öfvergår till våld å person Her egendom, blir det icke uppror, åtminstone så inge det endast sträcker sig till enskilda peroners förolämpande, och säkerligen lärer man cko heller vilja kalla det uppror, om, under ett pplopp, polismaktens organer, vid försök att skinra folkmassan, af en eller annan bland denna, nötas med slag eller skuffaingar, ty ännu saknas et af lagen förutsatta uppsåt hos massan, catt med vem ad! a5ld saäfta sin cemat wartketällighat af Af. Pe: —rn — he AA ren VV om -— SS AA .