Aftonbladet – 22 juli 1840, sida 2

Norrbottens och Westerbottens Län medgifven, äfIg ven måtte under fem års tid bärefter uisträckes sill städerna Hudiksvall cch Sundsvall; till hvills ken motion Hr Gefjer gjort det tillägg, att berörde li exportfrihet måtte beviljas för hela riket; deri Hrr!t Christierson, Kjellberg, Ekholm, Westlinger, Wal-vx leij, Pousette, jorate flsre af Borgareståndets Lsda-s möter instämt. Nils Strindlunds från Westernorrlands Län, in-; nekällande, bland annat, som ansetts tillhöra Eko-lr nomjuteskottet, dit motionen äfven blifvit remitte-f rad, ast all exporttull måtte upphöra eller ock af r giften bestämmas till , procent sf värdet för alla s trädvaror; samt att Rikets Siänder måtte hos it Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om inledande t af sådane underhandlinger med främmande makter, syrnerligast England, hvarigenom svenska; trädvaror der skulle kunna införas mot samma tuill; (efter trädets innehåll), som från Ryssland och ) Preussen, samt stt, till vinnande af detta ändamål, t engelska veror mot lämplig tull skulle i Sverge i tillåtas till införsel. . i J. O: Widegrens från Östergöthlands Län, att antingen utiändsk ull måste åsättas bögre införselsi tu!l, än den nu gällande och af Tullkommititeen t will bibehållande föreslagna, eller ock att införsels1 afgiften för utländskt kläde blefve betydligen ned-j sätt. : Peter Mårtenssons från Jönköpings Län, att ut-: ländskt vax, i kakor eller annan form, äfvensom l, utländska vax-, spermacetioch stearinljus, inåt beläggas med en införselstuli af 50 procent å va-; rans värde. f Hr Munck af Rosenschiölds, N. R., att den han1 del, som, rikets egna provinser till men, hittills , varit förd emellan rycka provinsen Finland och ij( vår hufvudstad Stockholm, måtta, så vidt viktua-l4 ler och andra landtmannaprodukter angår, ej blott); frånkännas de friheter, som varit densamma lemnade, utan slideles förbjudas; samt Hr Kontraktsprostean Sandbergs, att en någorlunda betydlig tull borde bestämmas för införsel, så väl från Finland, som asdra utrikes orter, af boskap, talg, kött, hudar m. m. Härefter följer Utskottets eget yttrande: cHvad Kongl. Msj:is ofvanberörde nådiga propositioner, de i Riksastånden afgifna yttranden och väckte motioner, de serskilda Kommititrades förslag samt Utskottet i öfrigt meddelade upplysningar innehålla, har Utskottet tagit i noga och sorgfäiligt öfvervågande och går nu att i eit sammenharg inför Rikets höglofl. Siänder framlägga de resultat, hvari Uiskottet, vid pröfnivg af hvad sålunda, angående tulibevillningen, hos Utekottes förekommit, stadnat. Först anser sig Utskettet hafva att besvara den af Hr Cederschiöld, P. G., upptastade fråga, huruvida icke a!l tull kunde afskaffas, och den inkomst för staten, som derigenom beböfde på:äknas, genom direkt beskattning entingen endast på de Handlande eller heldst på hela befolkningen ersättas. För bedömande af lämpligheten utaf detta förslag, torde det ej vara erforderligt att ingå i undersökning derom, huruvida, på sätt Motionären förmenat, de inhemska näringarne skulle på ett slikt förfogande vwvinna. Ehbvad nämligen desse deraf tillskyndas fördsl eller förlust, qvarstår dock alltid för närvarande behofvet för staten af ett inkomstbelopp, svarande emot det, som medelst tullen inbringas, och hvilket behof, så länge detsamma fortfar, måste fyllas. Hvad Utskottet således egentligen härvid har att utreda, är, om beioppets utgörande lämpligare bör ske med bibehållande af den indirekta tullbeskattningen, eller, med dennas afskaffande, medelst en i stället ökad direkt beskattning på person. Fördelarno af det förra framför det sednare hafva så ofta och så öfvertygande biifrit ådagalagda, att Utskottet, som redan förut under detta riksmöte gifvit sin åsigt tillkänna i detta hänseende, då Utskottet föreslagit en betydlig minskning i den personeila skyddsafgilften, anser sig destomindre kunna eller böra biträda motionärens förslag, som sådant skulle stå i uppenbar strid med hvad Uiskottet sålunda redan framställt. Vid detta förhållande och då, eniigt Utskottens tanke, alla de direkta utskylderna snarare borde utibytas mot indirekta, än tvertom, och sålunda tullen vara den skatt, som sist bland alla borde komma i fråga att upphöra, kan Utskottet icke tillstyrka bifall till Hr Cederschiölds ifrågavarande motion, om afskaffande af tuil och ersättnisg för den derigenom uppkommande minskning! i statens inkomster genom personella afgifter. Den fråga, som derefter närmast erbjuder sig till besvarande, är, enligt Utskottets tanke, den, huruvida förbud mot någon varas ineller utförsel hädanefter må ega rum. Den Kommittt, åt bvilken utarbetandet af ett tulltsxe-förslag varit uppdraget, bar ansett sig böra tillstyrka förbudssystomets definitiva upphörande, och Kongl. Maj:t har, uti dess nådiga proposition, vid öfverlemnandet af detta förslag, godkänt dezna Kommitterades åsigt; En del ledamöter bland Riksstånden hafvs jemväl uti Utskottet tillhandakomne yttranden och metioner tilistyrkt en så beskaffad oinskränkt bandsisfrihbet, hvaremot en annan del förmenat, att, för de inhemska näringarnes bestånd, nödigt vore, att icke blott nu gällande förbud, serdeles de, som avgå införsel af fabriksoch slöjdevaror, måtte fortfarande bibehållas, atan äfven flare förbudsbestämmelser i taxsn införas, hvilken sednare åsigt jemväl delats af Stockholms Fabriksoch Msrnu faktursocietets i enskild väg Utskottet meddelade upplysningar och påminnelser, angående tullregleringen. Ett århundrade är numera förflutet, sedan det så kallade förbudssystemet började göra sina anspråk gällande. Dassa anspråk hafva i allmänhet vuxit, i samma mån, som eftergifter blifvit denssmma medgifna och detta system räknar sin blomstringsperiod under slutet af förra och början af detta sekel. Vid 4823 års Riksdag sattes första gången allvarligt i fråga både det rättsenliga och för landet gagneliga uil restriktiva tulloch näringsförfattningar. Näringarna syntes nämligen på det nära hundraåriga skyddet mot utländsk medtäflan sparare hafva förlorat, än vunnit, och deita, i förening med de, från en stigande upplysning, oskiljaktiga begrepp om frihet i handelsoch näringsföretag, hvaråt man fann sig nödsakad iorymma en större giltighet, än som förut vwvarit fallet,