Aftonbladet – 20 juli 1840, sida 1

RIKSDAGEN. RESERVATIONER TILL STATSOCH EKONOMIUTSKOTTENS BETÄNKANDE OM FOLKUNDERVISNINGEN. (Forts af Biskop Agards reservation och slut från Lördagsbladet.) Den undervisning är otvifvelaktigt den bästa, som, jemte meddelandet af kunskaper, tillika mest befordrar utvecklingen af själskrefierne. Den kuoskap, som läres, inplantas, ingjutes at läraren, eller som omedelbart öfvergår från läraren till lärjurgen, bidrager obetydligt till själsförmögenheternas utveckling; hvaremot, ju mera andel lärjungen sjel! har i kunskapens inhemtande, desto mera utvecklas hans själsförmögenheter derigenorm. Lärjungens sjelfverksamhet är således det vigtigasie vilkoret för all undervisnings fullkomlighet; och om detta är en sanning, — (detta antages visserligen -säsom en sanning äfven i vår nuvarande skolundervisning, och man söker således att bereda denna sjelfverksamhet medelst den erotematiska methoden, eller att genom frågor öfva och utveckla lärjungens själskrafter. Huruvida detta är en naturlig method, och att den icke snarare bidrager ett i längden förslöa dem, är ännu oafgjordt) så följer, att i ett fullkomligt undervisnings-system, lärjungen måste verka det mesta sjelf och att lärarens förrättning måste, så vidt möjligt är, inI skränka sig till att uppväcka, underhålla och leda denna lärjungens sjelfverksamhet. Vår vanliga skol-undervisning, nästan af alla grader, har i allmänket det fel, att kunskapen brådstörtes för mycket på lärjungen. Genom den tilltagande mängden af de kunskaper, som erfordras, har det småningom blifvit undervisningens uppgift att på kortaste tid inplanta de möjligen fleste kunskaperne. Lärjungen får ej dervid tillräckligen tid och tillfälle att på sitt sätt uppfatta och används, jag villa nästan säga, öfversätta den ifrågavarande lärdemen; får ej tid och tillfälle att på egen hand de:öfver tänke, besinna sig, jemföra, sammanbinda och döme; får ej tid och tillfälle att förarbete, förandliga och med sin själs väsende införlifva densamma; hvilken process är lika så nödvändig för själen, som födans serskilda förändringar äro det för kroppen: oo Men må icke säga, att en sådan sjelfverksamhet, eller barnets egen bearbotrirg är allt för tidig vid meddelandet af kunskopers efementer. Ett ringa sktgifvande på huru barnet sjolf ifrån dess rpädaste ålder staffar sig på egen hand de verkligen stora kunskaper, hvaraf det redan vid 6 års ålder är i besittning, hvilket just sker genom en sådan inre bearbetning, åcegalägger, att en sådan method för barra-undervisningen icke ullensst är den ende af naturen sjelf föreskrifne, uten att den äfven är den, som, med all dess skenbara långsamhet, hastigast bibringer barnet kunskaper och säkrast bovarar dem. Man jemföre blott, huru hastigt och säkert barnet sjelf på egen hand lärer sig sitt modersmål, med den svårighet, långsamhet, sat slutligen osäkerhet, hvarmed alla språk läras i skolan. Barnets sjelfverksamhet, d. ä. dess bearbetning af bvarje af läraren gifven lärdom, eller, såsom den på ekolspråket kallas, af hvarje lex, är således i min tanka det vigtigaste elementet i undervisninger, så framt nemligen den tillika har för ändamål, att utveckla själsanlagen och icke blott inplanta några kunskaper. Men denne besrbetning kan ej ske uli skolan, under sorlet och förströelserna derstädes, icke eller utan i så fall, genast och så att säga, på stående fot. Det måste tvärtom sko i bemmets stillhet, och under frihet, ast afbryta och återtaga lexan, semt, om möj!igt är, under rådfrågningar och samtal med dem, för bvilka barnet har förtroende. Vi komma således redan på denna väg och till följd af en grundsats, som svårligen kan förnekas, till det resultat, att hemläsningen är ett nödvändigt element af all skol-underviszing, men aldramest af folkundervisningen, som har till föremål meddelandet framför allt af den rent menskliga bildningen; bvaref följer, att det Preussiska skolsystemet för folkundervisnirg är i sin pedagogiska grund felaktigt, då det ej tillåter, eller gifver rum åt en sådan essimilation af dekunskaper, som meddelag, d. ä. ej åt en fri sjelfverksamhet. Då man vill föreställa sig, buru en sådan hemläsning kan gå till, samt förenas med skol-unpdervisning, måste man erinra sig beskaffenheten af familje-lifvet hufvudsakligen i Norden. Hushå!lets medlemmar hafva der ett enda gemensamt rum både för lefnaden och hemarbetet; de äro alla förenade krivg samma härd och kring samma ljus, deltaga sålunda på visst sätt alla uti hvarandras arbete; hvilket ganska naturligt ledes af hushållets föreståndare: föräldrarne. Barnets lexa blir derigerom ett föremål för ella invånarnes uppmärks:mhet; äfvensom dees inläring kommer af sig sjal att stå under föräldra:nes uppsigt och tillsyn, samt att följas af deras deltagand2. Kunna fö: äldrarne vera barnet behjslvlige vid lexans inlärande, är det väl; i annat fall finnes det måhända någon annam