efter grundlagens anda, sådan den tänktes och uttrycktes af dess stiftare. En vigtig fråga för dagen. Hvart skall det taga vägen med vår stångjernstillverkning? Så fråga vi hvarandra, men svaret inskränker sig merändels till en ryckning på axlarne eller ett yttradt hopp om snart inträffande bättre tider i Amerika. Den nu varande svårigheten, att afsälta produkten, äfven till nedsatt pris, ger den Svenska Bruksegaren anledning till allvarsamma betraktelser, så mycket mindre lugnande, som det är en allmänt känd sak, att stångjernmstillverkningen i Sverige förlidet år tilltagit betydligt. Ökad produktion i bredd med minskad afsättning bådar ej godt för tillverkaren af en vara. Men man vinner ingenting med att endast stå stilla och runka på bulvudet: låtom oss derföre hellre försöka uppleta orsakerna till den minskade efterfrågan på det Svenska jernet och bemöda oss att finna medel till beredande af en jernhandel, som tryggar den tilltagande produktionen, ty, ehuru vi producenter hittills förbisett denna omständighet, måste vi slutligen erkänna för hvarandra alt produktionen är fullkomligt beroende af handeln. Hvartill tjenar det att tillverka, eller är detta väl ens möjligt för någon längre tid, om ej köpare fianes till produkten? Handeln är sålunda regulatorn för all tillverkning. Ju hastigare denne regulator går omkring och ju mera dess armar vidga sig, desto större kraft tillkännagifver den äfven i hela machi. nens rörelse, Antages en gång, såsom en ostridig sanning, att produktionens och handelns intressen böra och måste vara såsom sammanvexte med hvarandra, så blir det lättare för dem gemensamt att verka till ömsesidig förkofran, och då upphör äfven den klagan, man så ofta bört jerntillverkaren yttra öfver köpmannens vinningslystnad och tvärtom. Det är ej tänkbart, att den Svenske köpmannen skulle underlåta att köpa jern, i fall han kände hvar detta jern för ögonblicket med vinst kunde afsättas. Olyckligtvis är denna kännedom måhända nog inskränkt i vårt land, hvars handel, åtminstone hvad export beträffar, varit mera passiv än aktiv, bufvudsakligen inskränkt till utförande af de beställningar man kunnat erhålla, Man hör bandlande och skeppsredare sjelfva beklaga, att Svenska handeln och sjöfarten sluta sig inom allt för trånga gränser, samt alt den. ort, hvilken kommit att besökas af några Svenskar, snart blir föremål för allas spekulationer. Häraf uppstår den naturliga följden, att handeln på den orten blir förlustgifvande. Ingen, eller åtminstone blott få, göra sig besvär att söka nya källor kring det stora verldshafvet, hvilket, ehuru af oss relativt föga befaret, lemhar en rik skörd åt andra nationer, med hvilka vi horde kunna täfla, ty Nordens produkter utgöra dock nödvändighetsvaror öfverallt, der civilisationen börjat framskymta och handel och sjöfart idkas. Det säges allmänt, att våra skepp byggas billigare, att våra matroser kosta mindre i underhåll än andra nationers; hvarföre skulle då ej Sveriges fartyg kunna föra Svenska jernet öfverallt, der denna metell brukas, d. v. s. pu mera öfver hela den kända verlden? Man finner deremot, att Svenska jernexporten hufvudsakligen varit beroende af reqvisitioner från de Nordamerikanska staterna, som sjelfva ofta varit beroende af omständigheterna, samt att tullberäkningen i dessa stater snarare gynnar införseln af det mindre kostsamma Engelska jernet. Personer, hvilka vistats i det inre af Södra Amerikas och Afrikas omätliga länder, veta lik