bande af ett enda ibland samhällets grundelementer, och utan någon minskoing, hvarken i konungameaktens konstitutionelia prerogativer eller dess anseenda hos folket. Vi skola söka utreda denna fråga i några påföljande artiklar. Vid uppmärksam genomläsning häraf lärer en hvar fiana, alt butvudsatsen deraf egentligen ligger i följande stycke, nemligen, att det skall befinnas, aatt det är Konungen, som allena styr ariket, så vidt det är sanning, att någon verkclig ansvarighet å Rådgifvarne icke kan tillväcgabringas under de närvarande formerna, eller asålänge rådgifvarne blott behöfva begagna den cklokheten att vid alia kinkiga tilifällen reseravera sig, för alt låta Konungen allena stå aför allt hvad som göres eller låtes. Nåväll — kunne vi härvid utropa med Frih. Boye — nåväl! hvad innefattar detta nu annat, än just den åsigten, att KonstitutionsUiskottet och Ständerna vid föregående Riksdagar handlat med efterlåtenhet, då de låtit passera oanmärkt, att rådgilvarne i flere fall, der regeringens åtgärder funnits opopulära eller grundlagsvidriga, genom sina toma reservationer lemnat Konungen i sticket. Hela artikeln handlar således påtagligen om det faktiska förhållandet sådant det uppenbarat och troligen äfven framdeles kommer att uppenbara sig, så framt styrelsen sjelf lyckas få ansvarslöshetens grundsats fortsatt gällande hos Ständerna, blott på grund af reservalioner, men icke om hvad som bör och kan vara, om rådgifvarnes skyldighet uppfattas efter grundlagens anda, sådan den tänktes och uttrycktes af dess stiftare.