Aftonbladet – 13 juli 1840, sida 3

skulle det illläfventyrs helst s6, om den uteslutna delen kunde nedtystas? Det låter sig dock väl svärligen praktisera. Skulle än ifrån något annst håll, der det minst borde förmodas, hjelpsam hand dertill räckas, så befara vi att det icke förslår, enär fråga är om något, som hundratals personer sett, och som följaktligen icke kan förhemligas. Rådligast vore väl för hvar i sin stad, att med denna sak icke fuska. Det torde väl finnas någon fraction af prässen, som i motsatt fall gör sin skyldighet. Vi funderade i begynnelsen !;obeskrifligt, hvad de mystiska uttrycken i ofvanstående artikel kunde hafva att betyda; och med Minervas bekanta välvilja för Aftonbladets redaktion, började vi redan ana att någonting mycket hyggligt, angående oss sjelfva, kunde vara in petto, för att följa efter. Sedermera hafva vi likväl berättelsevis fått reda på den händelse, hvarpå bon alluderat. Den var, sådan som den blifvit oss berättad, att två af.de ifrågavarande tjufvarne, som lära hafva påtagit sig några al de från Hr Lagervall stulna kläder, begifvit sig ut till Djurgården. Här hade de blifvit eftersatta af ett par polisbetjenter, som dock ej vid tillfället voro i uniform. Såsom det säges, bar dervid tillgått så, att polisbetjenterne med käppar slagit den ena af tjufvarne, och fortfarit dermed äfven sedan denne fallit omkull. Några ledamöter af BorgareStåndet, som befunno sig vid Blå Porten, och som, utan att vidare känna till förhållandet, blott seit tveane personer gå på en tredje med hugg och slag, hade sprungit fram och tillsagt de förre, att dermed upphöra, och en af Riksdsgsmännen, en Borgmästare, skall äfven, efter hvad det påstås, med handen knuffat till den ene af polisbetjenterna, samt med ifver frågat honom, hvarföre han så behandlade den omkullfallne karlen. Han hade då svarat, att det vore en tjuf, hvarpå Borgmästaren yttrat, att äfven om så vore hade man ej lof att handtera honom så omenskligt; hvarpå den andre genmält, att han ganska väl visste, att han hade en Riksdagsman för sig, men att han sjelf. vore polisbetjent, och för att bestyrka detta, hade han ock visat upp sitt tecken, hvarmed affären skall vari! slutad. — Saken, ifall den förhåller sig så, innebär naturlitvis ingenting ovanligt, ty man kar ej kalla det så, att en persons rättskänsla upp: lågar, då han ser en annan behandlas oharm: hertigt. Men nu inträffar den serskilda om: ständigheten, att den ifrågavarande Borgmästa ren under Riksdagen tillhört oppositionen, oc! man söker således förmodligen göra hvad ma: kan, för att möjligen gifva saken den färgen som om rågon ledamot af oppositionen tagi parti emot den lagliga ordningen. Pere tea Bes AA HD