Aftonbladet – 10 juli 1840, sida 2

Idren, Häradshöfdingen synes här blifvit tagen Iför Hr J. P. Theorell) och Kapten Lindeberg hvars process omtalas. Korrespondenten gör åtskilliga anmärkningar mot dessa båda Herrars begrepp, men menar, att de åtminstone drifva oppositionen bona fide och med öfvertygelse om dess rättvisa, samt äga publicistiska talanger i högre grad, än deras motståndare vilja medgifva, och långt mer än pluraliteten af dessa sjelfva. cAftonbladet, fortfar han, cförsäkrer väl, att det för den konstitutionella monarkiens sak, men Lindeberg gör ingen bemlighet af sina fullkomligt radikala och republikanska tänkesätt, hvilka också då och då skymta fram i tidningen och sannolikt skulle göra det än mer, om ej hufvudredaktören i det afseendet höll igen något. I bedömandet af utländska förhållanden, är i alla fall Le National den autoritet, som har mesta förtroendet hos denna tidningsredaktion, och hvars omdömen den helst afoch underskrifver, (Kongl. Postkormtoret kan Jikväl intygs, att Aftonbladets Redaktion icke på sex år hållit Le National.) Också visar det i sin inre polemik mera slughet än redlighet, mora skicklighet och takt (Gewandthett) än grundlig bevisning. Nu kommer Dagligt Allehanda i ordningen. Det har funnit än mindre nåd för Korresponten, hvarföre vi anse oss ej tillkomma att aftrycka det stycket, En tredje oppositionstidning, med namnet Freya räknar såsom sina förnämsta medarbetare Exredakt. af Argus, Johansson och Presten Mellin. Den förre anses såsom den mest beläste ibland de Svenske Redaktörerne, cch kan i visst afseende betraktas såsom deras chorförare, då han åtminstone var den förste, som genom grundläggande af den numera upphörda (men emot riksdagens slut åter utkommande) Argus gaf den första impulsen till muvemanget i den Svenska pressen, men han är, ow ock i en mera moderat skala, lika besatt ef gallomani, som de öfriga, blott något långtrådigare geInom sin tunga, pretentiösa cch docerande styl. Mellin är såsom noveliförfattare bekanmt äfven i Tyskland genom öfversättningar, han skrifver ofta i tidningen underhållande berättelser, men har såsom politikus föga betydenhet. aInflytandet af dessa organer af oppositionen på allmänna tänkesättot var i början föga betydande. Man läste tidningarna såsom tidsfördrif, men hade j det största misstroende till deras omdömer. Den I stora pluraliteten gaf gerna regeringen rätt på förI band, tillskref dess motståndare endast dåliga moI tiver och trodde, att de framlagda bevisen på sty relsens oskicklighet eller felsteg endast hvilade på scfismer. Denna sinnesstämning har mycket förändrats. Man kan påstå, att presurctionen hos de flesta läsare nu är mot regeringen, och oppositionsI pressen har i sjelfva verket växt till en fruktsansvärd makt. De åtgärder, hvilka regeringen för 2 år sedan vidtog mot de bekanta G:usenstolpeska uppträdena, synes hafva icke litet bidragit till denna förändring. Stockholmarne kunna icke förgäta, att men trodde sig behöfva försvara sig mot dem med kanoner. Men en annan orsak ligger i bristen på en motvigt i pressen sjelf. Brefskrifvaren öfvergår härefter till de ministe riella bladen. Först Siatstidnin. Han omtalar här, att bland dess Redaktörer är Hr Wellmork, som har ett visst rykte såsom skriftställare och är förJtrogen med tidningspolemikenp. Men det har ansetts nödigt, att ledningen af en Swatstidning måste öfverlemnas åt en förnämare illustration, än en blott litterär, och sålunda har den öfversta redaktionen blifvit anförtrodd åt en Baron och Öfverceremonimästare vid pamn cAlbedyhll. Med en så högt placerad redaktions värdigbet gick det icke i hop, ett nedlita sig till en polemik med oppositionstidnirgarna. Oppositionspressens utfall blefvo derföre antingen ignorerade, eller ock ställde men emot dem blott korta beriktiganden öfver serskilda omständigheter, der sådan kunde ske utan någon svårighet. De vigtigasse frågor, äfven der regeringens intresse kunde hafva vunnit på svaret, lät man tigande gå förbi sig, förmodligen för det de ibland angingo ämnen, hvsrom ingenting står i bofceremontielet. Om ock på sednare tiden ett räsonnerande svar då och då influtit, så kunde det svårligen komma till deres kännedom, som man ville upplysa; ty den officiella torrheten har redan längesedan vändt de flesta tidningsläsare ifrån Statstidningen, och den bålles numera nästan endast af embetsmän och för annonserna. Öfverredaktörens egkaplynne uppenbarar sig ock serdeles i redaktionen af de utländska nybeterna, i det alla fester och ceremonier vid främmande hof alltid berättas med omständlighet och sakkunskap, medan vigtiga, politiska underrättelser ofta öfverhoppas eller framställas i en falsk deger. I detta afseende äro sjelfva Österreichischer Beobachter och Preussiska Statstidningen mönster af opsrtiskhet, i jemförelse med Sverges Statstidning. Så mycket mera förundran och försrgelse måste det väcka, när den ibland faller så ur sin roll, att den till och med upptar artikler, som den sedan, antingen i följd af eget samvetsagg eller till och med i följd af utländska missioners reklamationer, måste återtaga. Sådart var förhållandet nyligen med ett bref från Berlin, hvars ienfaldighet för öfrigt bordt afhålla hvarje statstidningsredaktion från att upptaga det. Nu följer i beskrifningen Svenska Minerva, hvilken betraktas såsom regeringens organ, churu detta blad mera skrifves i en viss fraktions af regeringspersonalen intresse än egentligen i styrelsensHr Askelöfs p,stilistiska talang lofordas mycket och det sarkastiska skrifsätt, hvarmed ban gisslar oppositionen när den ger hugg på sig; men hen har icke velat åt de ultra konservativa principer, åt hvilka ban lånat sin spetsiga penna, uppoffra sina egna småaktiga passioner. Exempel härpå framdragas i vissa utfall mot Hr v. Hartmansdorff, Statstidningen och afl. Erkebiskop Wallin. Fo BE 2