Aftonbladet – 9 juli 1840, sida 2

detta; ty oss svagheten nöjer sig med föga båtande halfmesurer; men den kraftfulle går framåt, med blicken orubbligt fästad på målet — och skall äfven hinna dit, med Dens mäktiga bistånd och hjelp, som befrämjar alla goda och ädla afsigter. Stockholm den 25 Maj 1840. EE OS —————E (Insändt.) Alter ett ord om Presten såsom Folklärare. Doat är så många gånger taladt, skrifvet och klagadt deröfver, att presten ej är folklärare i den mening, som han borde vara det, att vi i detta fall ej kunna säga något nytt; men då man klagar öfver brister och önskar deras botande, bör man 6j tröttna att säga detsaroma om igen, till dess det ändtligen en gång kommer derhän, att väktarne öfver samhällets trefnad och lycka bevekas, att med allvar införa ett bättre. Hos Sverges presterskap ligger ett stort kapital af lärdom förvaradt, men detta kapital bär ej den frukt, som det under andra förhållanden skuile bära. Det vore obilligt, att bland de äldre af ståndets medlemmer fordra den rörlighet och verksemhetsförmåga, som är oundgänglig af en folklärare i ordets egentlige bemärkelse. Egnom vår vördnad och tacksamhet åt fäderna, för den grund de lagt, de efterdömen do gifvit, men vårt bopp för framtiden är fåstadt vid det yngre presterskapet. En vigtig fråga är likväl, om desse, utom det att de åläggas sjelfve ega kunskaper, äfven få lära rig att meddela sina kvnskaper åt folkå och göra dem för detsamma fruktbärande. Om detta icke är händelsen, så tvifla vi att något är vuaret med det nya sättet för presters bildning, som vid akademierna är infördt. Dona informandi följa ej med lärdomen. Ingen bör någonsin vilja eller tillåtas blifva prest, utan att ega dessa dona, d.ä. förmågan att räit katekesera. Denna förmåga vianes ej genom det, att prestkandidaten får afhöra föreläsninger, skrifva eller tala öfver bönebokens stycken, ty detta blifver en undervisning, hvarigenom hen läres att sjelf predika, men icke blifver hen derigenom skicklig att bibringa ardra, aldraminst de enfaldige, redig kristendomskunskap. Bennsa förvärfvas endast genom praktik. Mean låte proestkandidaten vid akademien undervisa barn och ungdom, till dess han vunnit den, ingalunda allom gifaa eller ens lätt lärda färdigheten, att så behändigt och skickligt framställa sina frågor, att äfven barnaförstån det genom dem väckos och ledes, att tänka öfver religionssanningarna och morallärorna. När han anmäler sig till prestexamen, vare det Konsistorium ålagdt, att ej inviga honom till predikoembetet, förs än ban aflagt ott offentligt undervisvingsprof, i den Lankasterskola, som numera ej lärer saknas i någon Stiftsstad. Det är ingen konst, att ställa frågor på ett barn, men en stor konst, att ställa dem så, att svar från barnets sida icke uteblifva, att väcka dess tankekraft, lifva dess fantasi, muntra dess sinne och böja dess hjerta. Et sådant prof borde ej heller glömmes via de specimina practica, som fordras af sökande till kollegater. Att för det närvarande föga eller intet afseende göres på sädane sökandes skicklighet, att undervisa i kristendomen, lärer vara nogsamt kändt. Man försöke, så skall man finna, att ett sådant prof är långt äfventyrligare, än en pastoralspecimen, emedan i det förra icke blott fallenheten för lärarekallet, utan äfven kandidatens eget bjertas beskaffenhet skall framlysa, då i det sednare endast visar sig, om han är latinare och hemmastadd i de få ämnen, om hvilka hans theser handla. Om staten ej bildar presten till kateket. så kan den ej vänta sig, att i honom finna en folklärare. Läroböcker i kateketiken saknas icke, och prestz kandidaterna borde åläggas studera dem; men någon för en ordentlig katekesation passande saknas ännu. Väl har K. Hofpred. Gagner utgifvit en, som skulle fylla denna brist, men den har ej uppehållit sig i opinionen, ehuru den var åtminstone en god förberedelse till något mera fullkomnadt. Huru efterlängtad och af bebofvet påkallad en sådan lärobok var och ännu måste anses vara, är tydligt af det ovanliga bifall, hvarmed Hr Gagners arbete af allmänheten omfattades. Hafva presterna först blifvit bildade till folklärare, så kommer i andra rummet den frågan: kan presten under närvarande omständigheter vara folklärare? Det torde ej vara så lätt att besvara. S9 vi på presternas valsätt och löningssätt, på de mångfaldiga verldsliga bestyr, hkvarmed de öfverhopas, på de ekonomiska bekymmer, hveari det arvetande presterskapet på landet oupphörligt hålles ängsladt, på missivtyranniet och konsistoriernas slömska af sin pligt, i det de hafva mera afseende DÅ pastorernas enskilta fördel, än på församlingaras, så blilver svaret bestämdt nekande. Sa vi leremot på den omständigheten, att adjuakter icke väljas eller lövas af församlingarna, att do ej bafva utt skaffa med de verldeliga bestyr, som ätfölja astoralvården, att de icke hindras af boställsbruk, n. i0., Så är det tydligt, att adjunkterna kunna para folklärare. Med folklärare mena vi Gå ej indervisare i innanläsning och utanläsning, utan i soral och trosläror. Adjunkten har tid nog, att folkskolan bestrida kristendomsundervisningen, å det sätt, att han ett par gånger i veckan kateecorar med barnen och lärer dem lefva efier de udord, som de Jäst, lro på den Frälsare, om hvilen de höra talas, m. m. På detta sätt är ju varje prest folklärare vid ungdomens undervising och beredelse till den första nattvardsgången. )in denna undervisning (såsom en Artikelförfsttare Det Adertonde Aftonbladet för den 47 Juni 4859 trär sig) ej sysselsätter den amest nitisken prest rer än 6 å 8 veckor, 4 å 5 timmar i veckan, räkadt för hvarje barn, så visar denna omständighet tt den nitiska prosten med allt sitt nit dock ssker praktisk öfning i kateketik, ty eljest skulle an kunna ställa gin undervisning så, att alla barfhadöraytta deraf. En sådsn unen ett eller några barn n ene således får lära