Aftonbladet – 9 juli 1840, sida 2

vistade Guttenbergs-festen i Söndags, uppgilves af Minerva sannolikt hafva varit, att det var Bönedag. Detta skäl må väl accepteras, ehuru det synes som om en sådan upplysningens. fest, som den ifrågavarande, hvilken tillika måste vara en tacksägelse-fest inför Den, från hvilken all god gåfva kommer, icke kunnat vara Gudi misshaglig. Re —————E Vid den berättelse, som för någon tid sedan förekom i denna tidning angående Svenska Nykterhetssällskapets sednaste sammankomst här i hufvudstaden, omnämndes ibland annat ett intressant anförande af Hr Ofverste af Forssell, hvilket vid tillfället åhördes med mycket bifali. En afskrift af detta anförande har nu på begäran blifvit Red. meddelad och införes här nedan: Om bränvinsbordet. Att den vigtiga frågan bränvinets inskränktare bruk vunnit en förtjent uppmärksamhet synes tillräckligt af den talrika och utmärkta samling åhörare, som i dag infunnit sig på detta rum för att afhöra Nykterhets-sällskapets årsberättelse om hvad som i denra angelägenhes tilldragit sig eller blifvit tillgjords under loppet af det sistförflutne året. Att några stora och förvånande resultater skola vaIra vunna under ett års tid, böra vi icko vänta 088, knappast önska; ty det har fordrats minst 60 å 70 år att få meningen om bränvinets oumbärlighet rotfästad i våra vanor, seder och begrepp, och sådant låter icke utrota sig hvarken under ett eller kanske flera tiotal af år. Det ligger i sakens natur, att de irriga begrepp, som långsamt insmygt sig i folkets sinnen, endast genom en långsam kur kunna häfvas och utplånas. Denna långsamma kur, dessa på god tid beräknade åtgärder kallas öfvertyigelsens väg. Det är endast i brist af en sann och lefvande öfvertygeise, som vi kusna hoppas få se bränvinets bruk inskränkt till några få tillfällen, då det såsom medicin eller uppmuntringsmedel bör högst sparsamt nyttjas. Att få denna öfvertygelse ellmänt spridd kring land och rike, helst i ett sådant land som Sverige, hvarest invånarne bo vidt åtskilde från hvarandra, har sina stora svårigheter, och dock böra vi icke misströsta om framgång. Sedan Sveriges Presterskap börjat fiona, att det hvarken är någon heder eller hugnad att äga eländiga, försupna församlingsbor, och i följd häraf egnar ett verksamt deltagande åt försöket att utrota! det skändliga fylleriet, så är ett stort steg vunnet. Utom eländet och fattigdomen, såsom varande trogna följeslagare af hvarje bhusfaders eller husmoders : ohejdade begifvenhet på bränvin, utvisa våra brott mälstabeller, att de flista ogerningar begås under fylleri. I detta afseoade är så mycket sagdt, och så många öfvertygande skäl anförde om nödvändigheten att hos Svenska folket söka hämma missbruket af bränvin, att föga något mer äterstår att säga. Kyrkan är i så många andra afseenden en föreningspunkt, der folkets angelågenheter förhandlas, att det är der församlingen bör ofta, från sin värdige och aktade själasörjare, få uti starka, klara, sanna, öfvertygande ordalag höra talas om vädan af det dagliga och öfverflödiga bruket af bränvin. Mon om också presten på de klaraste skäl, på det mest segrande sätt ådagalagt bränvinets icke endast obehöfllghet, utan rent af skadlighet för menniskokroppen, men sjelf icke aflagt bruket af datamma, så uppstår alltid den motsägelsen mellan ära och lefverne, att om han samma dag råkar ha bjudit några af sina församlingsbor till middag, så anmanas desse samme personer, så väl af värden som värdinnan, att gå fram till bränvinsbordet och taga sig en smörgås och en middagssup. Sverska folket har i långliga tider hemtat sina vanor och bruk från de bättre, förmögnare och mera uppI lyste bland sig; men när de se dessa, sin värdige själasörjare deruti inberäknad, hvarenda dag uppduka ett väl försedt btänvinsbord, så kunna de omöjligen undgå att göra den slutsatsen: det måtte ändå inte hänga så rätt ihop med den yrkade nykterheten, eiler bränvines måtte vara en herrlig Guds . gåfva efter som hvarken vördige prosten, eller pågon annan af socknens herremän förmå aflägga bru! ket deraf. Det talas och ordas mycket om attl. bränvinet bör nyttjas blots som medicin, men allmogen skall i detta hänseende icke annat än för-! undra sig öfver, att alla dessa hesremän, som intet ; strängt arbete förrätta och icke behöfva dagligen j trotsa vårt omilda klimat, dock bafva så försva:! gade magar, att de hvarendaste dag hela året om 1 behöfva taga sig en å två dugtiga supar för att!l reta matlusten. Det är på detta förvända förhållande jag velat ! fästa uppmärksamheten. Jag medgifver gerna, att det är ett ömtåligt ämne; ty afskaffandet af det förledande bränvinsbordet ingriper icke så ringa i en: af svenska nationens berömligaste egenskaper, näm!c ligen gästfriheten. Från denna synpunkt sedt, skall mitt yrkande naturligtvis möta mycket mot-;e stånd; men den sanningen står fast, att om någon j verklig och beståndande förbättring i frågan om brän1 vinets missbruk skall kunna tillvägabringas hos, svenska folket, är det ovillkorligen nödvändigt, attv bränvinsbordet, huru kärt det än är, må aftysas. h P k b k h D (6 i Detta låter, enligt min öfvertygelse, svårare, än det I verkligheten är. Femtio å sextio ärs män kunna: väl minnas, när bränvinsbord icke funnos, och icke: mådde man sämre i Sverge då, än nu. För mig vill des synas, såsom lämpligaste sättet vore, all i le församlingar, der nykterhetsföreningar blifvit ngångne och något allmännare hyllade, bör pator jemte possesstonalerna inom socknen ofvcrenskomma, alt från och med en viss dag aflägga allt i uk af bränvinsbord. När man icke ser det fö.-)y edande bränvinsborden, icke bjudes, trugas ellerm reles, om man icke super, då har man uzadgått en!n tor frestelse. Adam, vår stamfader, kunde ickela indgå frestelsen ait äta af den förbudnpa frukten iin jaradiset; huru vill man då, att vi skola öfver-!h inna en mycket större, hvarenda dag förnyad fre-jn telso; ty bränvinsbordet sitter min sann icke högtd: inn i ett träd, utan är lika beqvämt och tilleäng!u!