Aftonbladet – 8 juli 1840, sida 3

; verksammaste ledarne af föreningens bemödimden, m. fl. andra, voro döda. Han uppmanadt enhvar att fatta mod, att icke misströsta och att hålla ut i det yttersta. Det var ett svårt värf föreningen åtagit sig: icke mindre än ati afskaffa slafveriet öfver hela jorden. Han sade att delta mötets värsta motståndare voro bomullsoch andra plantage-ägare i södra delen a Förenta Staterna, hvilka höllo öfver 2 millioner medmenniskor i den rysligaste träldom. Deras orättvisa och grymhet äro nu allmänt bekanta, och utvisa en sådan brist på gudsfruktan och religiositet, att det icke står till att på upplysningens väg allena verka på dem Man måste försöka en materiel. Man måste befordra det fria tropiska arbetet, så att detta får enda afsältningen på Europa och kan undersälja det som bedrifves med slafvar, ceh med alla lagliga medel angripa detta sednare: timliga existens. Då är segren säker. Har slutade med att nedkalla Försynens välsignelse öfver företaget. Sedan upplästes ett bref frår Lord Brougham, hvari han tillkännagaf orsaker till sin frånvaro vara sjuklighet, och önskade föreningen lycka i sitt arbete. Derefter valde: vice presidenter, och efter föredragningen a åtskillige adresser från enskilde i Amerika och från 300,000 befriade slafvar i Westindien, m m., Sekreterarnes tillsättning, en så kallad trykkommittes utväljande, som borde halva befattning med allt hvad som för föreningen skulle tryckas, m. m., föreslogs den ordning, hvari föreningens arbeten skulle utföras. Derefter talade Daniel OConnell. Han visade i sitt sakrika föredrag hvilka välgerningar Engelska föreningens bemödanden redan gjort åt 800,000 befriade slafvar — huru den nu såg dessa bemödanden uppmuntrade äfven utom England. Män, ifrån orter 4000 mil aflägsna, hade infunnit sig att deltaga i församlingen. Måtte den då nu handla med kraft! Det är visserligen bra, att utlära moral, att visa talang, och att uttrycka god vilja; — men handling ferdras, för att kunna lyckas att gå fram till ett så stort mål — Han uppmanade dertill. Han sade, att det var i Ostindien, som det värsta slafveriet existerade; att man borde kasta blicken äfven deråt — och att det vore af bögsta vigt, att man nu gick framåt, ty eljest skadades mensklighetens sak i stället att gagnas, derest reaktionen kunde lyckas o. sv. Efter flera tal i likartad anda, utsågs en kommittc, som skulle uppgöra lista öfver alla, med fullmakter från Anti-slafveri-föreningen försedda ledamöter. Ett förslag af Mr Wendell Philips, ifrån Masachusett, att äfven fruntimmer skulle i föreningen deltaga, då de, såsom fallet var med flera ifrån Amerika komna fruar, voro valda af dervarande föreningar, blef likväl icke antaget. Pluraliteten ansåg, efter en liflig, intressant debatt, att emedan sammankomsten hölls i England, borde Engelska bruket följas, och det hjelpte icke, att en Amerikanare, med stor, flärdlös vältalighet, erinrade församlingen om att qvinnans nit för menskligheten var utmärkt af verksamhet — och att qvinnorna varit de första vid korset och de sista vid grafven. Den 43 Juni fortsattes sammankomsten, då frågan, huruvida man skulle försöka att få slafveriet, i kyrkodisciplinär väg afskaffadt, remitterades till en kommitte. Sedan upptogs frågan om Engelska Ostindiska slafveriet, som äfven öfverlemnades till en kommitte efter en förträfflig utredning, angående tillståndet dermed i Indien, af Professor Adam. En ledamot visade vigten af, att det fria arbetets förmåner och goda följder utreddes, och äfven detta uppdrogs åt kommitten. Derpå fästade Mr G. W. Alexander, (densamme som för någon tid sedan var här i Stockholm) uppmärksamheten på slafveriet å Danska Westindiska öarne, samt resultatet af hans uppdrag alt söka i Danmark tillvägabringa en förening! m. m. (Forts. e. a. g.) POSTSCRIPTUK