Aftonbladet – 6 juli 1840, sida 1

(PO-UIINUVUUSINaULRHODR, ICA DLFPGS Ul åtal Iloranleda. Polisbedrifterne i allmänbet ligga äfven Kongl. Maj:ts rådgifvare mycket till last. Emot utlänningar, serdeles från dot af Biskop Tegnr emförmälda beklagansvärda Polen, hafva de ingalunda varit nationella. Deras tillfälliga utsträckning till visse landsorier bevisar, att K. Msj:ts rådgiferresomdömesförmåga lidit af en stor brist. Nationen bar aldrig kunnat förlika sig med kunskaperiet inom privatförhållagdernes omräde. Den har icke heller dertill gifvit styrelsen ringaste anledning. Det är ofta en orolig medvetenhets bedröfliga lvit. ett förfäras för skymten af sin egen skugga; men det är dock betänkligt att genom omotiverade farhågors allmännare spridande gifva fert åt misstankar och rykten. Om denna sannning icke inses af de män, som af regeringen kallas till styresmän Öfver rikets höfdingedömen, så skola dessa otvifvelaktigt komma att inom sina respekiive län sakaa tillgifvenhet och förtroende. Biand Biskop Tegners mot U:sk. anförda argumenter märkes följande: Vi äro etws ringa folk med stora minnen och små tillgänger och omgifvas af mäktiga grannar. Hvad först angår våra häfdvuonsa representativa minnen, så äro de icke så stora, att den närvarande tiden behöfver frukta aw al den framfarna bortskymmas. Den medborgerliga lagren kan möjligtvis ega ett renare och var: aktigare värde än till och med den ofia af slumpen beroende hjelteära, som tillkämpas genom vapenbragder. Modet på slagfältet kan äfven ofta vara det politiska modet ganska underoerdnadt. Vidkommande våra tillgångar, vill det synes som Hr Biskopens erkännande af deras obetydlighet bordt föranleda ett skonsammare bemödande af den för deras obehöriga användande tillämnade ansvarstalan. Konungens rådgifvares förbiseonde af Ständernes beslut och snart sagdt trottsiga framfart med en icke obetydlig del af anslagen för statsförvaltningen, skuile väl cgågon gäng möta hinder från rättsinnade Ständers sida. Våra af Biskopen skildrade forntidsminnen skulle vinna en oförijent seger, om numera allvar i sak fortfarande uppoffrades för det flinande skämtet. Det torde tillåtas mig att då fråga nu är om statens tillgångar, vördsamt åberopa de yttranden, hvarigenom jag sökt ådagalägga, huru K. M. ridgifvare misstagit sig i dispositionerna för rikets försvarsverk. Min motion rör. sjöförsvaret, bar haft all den framgång, som i nu varande omständigheter kunnat förväntas; och bör vid ett sådant förkållande kunna få gälla som bevis på att K. M. rådgifvare ingalunda motsvarat Konungens anspråk, ast efter 22 regeringsår kunna framvisa ett på rationella grunder erganiseradt, efter landets läge och politiska förhållanden lämpadt sjöförsver, och att de således, — efter att dessutom hafva bortglömt eller bringat i förgätenhet den redan vid Carl XIII:s frånfälle för flottornas underhållande och nybyggnad uppgjorde, af H. M. nu regerande Konungen sedermera i Statsrådet formligen antagna plan, — gjört sig i denna synnerligen vigwiga del af administrationen högligen förtjente ef ganska eftertänkliga ermärkningar. I fråga om silt hvad med landåtförsvaret eger gemenskap, har, såsom förut är visadt, Grefve Brahe haft ett så uteslutande välde, att hans mening med få, bögst sällar inträffade obetydliga undsntag, sneort sadt uten allt bepröfvande blifvit den rådande. Häref kan siu: tas, att det inom Representationen ofia yttrade 2anspråkslösa erkännandet af bristande urtkiljning uti ämnen, rörande försvärsverket, jomväl gjort sig gällande hos Kongl. Moj:ts Rådgifvare — en mening, som, likväl strängt tillämpad, bordi, i motsats till hvad som skett, snarare föranleda afslag, än bifall till ständigt ökade anslag för försvarsverket. Det är möjligt, till och med t:oligt, att Grefse Brebe varit välmenande och. uppriktigt nitälskat för en god organisation af Rikets försvarsverk, men hans ganska märkbara saknad af al ekonomisk takt, haps ur privatförhållanden hemtade, för tidens kraf serdeles olämpliga; åsigter om stånds skilnaden och medborgares olika ställning i sambället, hans bristande kännedom om landets behof; hans politiska skuggrädsla och deraf bärledda fruktan, att för åstedkommande af ett nationpalförsvar bibringa det uppväxande slögtet en allmän militärisk bildning; hans benågenhet stt egna gin tid åt en myckenhet för militäryrket främmande bestyr; — allt detta och ännu mycket mer har bindrat honom att, i egenskap af Kongl. Msj:is rådgifvare i kommandemål, gagpa sitt fäådernesland. Under Grefve Brahes långveriga förvaltving af General-Adjuiants-embetet hafva lustläger, uniformsförändringar, red flera fåfänasens sttributer, förorsakat en mängd onyttiga, högst betydliga kostnader. De fleste statssnslag för förSvarsverket hafva genom illa beräknade, stundom rent af glösaktiga dispositioner, blifvit för sina bestämde ändamål! otillräcklige. Derigerom bafvåa eftertänkliga missförbållanden uppkommit och knappt troliga öfverträdelser sf Ständernas föreskrifter egt rum. Ställningen med gamla passevolenskassen bör härvid minst förgätas. Blott för två år sedan har Konungen sjolf, på sätt redan är visadt, emot tillståndet vid och beskaffenheten af rikets förnämsta och vigvigaste: fästningsverk, framställt en anmärkning, som icke ken annat än falla Grefve Brebo på det bögsta till last, helst en nabostats i många år förehafde högst betydliga fästningssnläggning, på ett afstård från hufvudstaden af biott nio mil, alldeles undfeallit hans uppmärksamhet. Konungens rådgilvares eftergifvenhet för Grefve Brshes önskningar har varit skadlig, icke blott för fäderneslandet, som i anseende dertill. ännu saknar omfattande plen, ujen äfven för statsverket; som derigepom säkerligen onyttigt förlorat, otroliga summor. Vid det år (838 vid Stadshuset I Stockholm af lätt begripliga käl inträffade tumultuariska uppträde, har Grefre Brahes personliga tekt blifvit tegen i anspråk. Detta prof bar han icke kunnat bestå. Till denna lu!satts berättigar åtminstone den förenaafda granskningen af de KorstitutionsUtskottet uillhandakomrte yrotokoller i kommanrdomål. Ingen bestraffande åtsärd finnes vara vidtagen mot Öfverkommenrdanten och Underkommendanter i Stockholm, hvilka likäl vid besagde tillfälle, efter hvad bevisligt är, inder hela uppträdst befunno sig icke långt från stadshuset, och efter erhållen rapport om uppträlets beskaffenhet läto befälhafvande officern, utan