IE VM, CIKIAPD a IVER fAffv97,y BIT M BTM? SM BES BIN 9 må ske emot bevittnad afskrift eller derföruian., Friherre Mauritz Klingsporrs anförande angående deckargebetänkandet. Då detta intressanta anförande, i anseende till den allmännare öfversigt Frib. Klingsporr deri tavit af den politiska ställningen, kan utan skada för debattens sammanhang tryckas serskildt, och jemväl redan finnes upptaget i dagens Allehanda, så anse vi oss icke heller böra uppskjuta att här meddela det. Det åliggande representationer nu går att fullgöra är stort och betydelsefu!li. Styrelsens bsndlingar framläggas till pröfoing och bedömande. Till denna vigupa rattighets utöfvande hade representationen bordt vänta sig en säker handledning, gå KonstitutionsUtekottet för första gången blifvit tillsatt i sjelfständig anda. Med stor förundran finper man då des Utsicott ingenting annat hava att tillbjuda, än ett det torraste sakregisier, visserligen med ospard möda hopsamlad:, men som illa svarar mot sitt ändamål och det sätt, hvaruppå jeg enser Utskottet bordi uppfatta sitt vigiiga åliggsnde. Jag åberopar i detta hänseende de åsigter, Friberre Kanizow i sin reservation gifvit tillkänna hvar! jog hulvudsäkiigen instämmet, och hvarviil jag endast har föga att tillägga. Det under diskussion varande betänkande skulle man tro vara framalstradt under en ivflytelse, som bordt vara främmande åtminstone för 4840 års KonstitutionsUtskott, då det genom sitt uppställningssätt inleder representanterno i en anmärknings ech specialitess labyrinth, hvzri de oundvikligen måste förirra sig och alltid skola kämpa med underlägsna krafter. Nuvarande KonstitutionsU:skoit begår samma fel, hvarför föregående Riksdagars KonstiiutionsUtskott fått uppbära så stränga tillvitelser från oppositionens sida. Då jag anser: att KonstitutionsUtskottet utöfvar det kall i anseende till haedlingar, som R. St:s revisorer i anseende till Zit:an, är det icke min mening a:t klondra, det Konstituz tionsUtskotter till R. S::s pröfning framlagt alla de anmärkningsanledsingar, hvilka grunda sig på de historiska upplysningar och faktitka bavis, som varit Utskottet tillgänsligt, men jag bade önskat, att Utskottet, medelss dessa materialie:s g:upperandei vissa hufvudpunkter, bade gjort en mera åskådlig teblecu öfver styrelsesystemet, än detta betänkande erbjuder. Genom det nu föjjda uppställningssättet försvagas totaliutrycket af det hela; ty, då af en sädan massa enmärkningar många naturligtvis skoJa röra formfel af mindre betydenhet och då icke mera vigt lärges på de stora än på de små, får Utskottet i följd derat en anstrykning af småaktighetsanda i enmärkningsväg, som nedsätter värdet af det konstitutionslla statsskicket och den konstitutioaella ansvarigheten; mången förbiser de stora anmärkningarne, fäster sig mera utesutande vid de små; man skall då med förundran utrops: ver det ingenting värre man hade aut förebrå styrelsen? Jag öfverlemvar åt dem, som hafva mera förtroende till sina krafter och sin förmåga, än jag, att hendlöst iskesta sig på en bans, hvartill KonstitutionsUtskoitet öppnat ingång, men ingen utgång, och inskränker mig att, dels på grund afden mängd besvärande fakta detta betäntande innehåller, dels med ledning af andra förhållanden, utpeka, om icke utveckla, de hbufvudsakligaste gravaminga, hvilka, enligt min åsigt, legat styrelsen till Jast. Som inledning dertill anser jag mig böra kasta en. kort blick på Europas allmänna sambällstillstånd. Det politiska och borgerliga statsskicket antogs fordom af nationerna som ett faktum, det man underkastade sig utan att vedersaka rättsenligheten deraf. Denna en forntidg blinda tro finnes icke mera. Från religionens fält har protestantismens enda inträvgt äfven på det politiska. Nationerna sntaga numera ingenting, uten att veta skälen dertill; de sfväga noga rättigheter och skyldighet6r, samt erkänna inga andra myndigheter, än deras, som uppvisat sina diplomer och fått dem undersökta och sanktionerade. Denha nyare tidens anda har logsst alla den fordna sambällsbyggnadens fognivgar, den har skapat helt nya sambällsförhållenden, hvilka borde inses och erkännas af alla. Olyckligtvis befva styrelserne, serdeles regenterne, icke rätt ingett detta. Regenterne tro sig kunna bibehålla sin fordna upphöjda ställning, de förbise att de bidragit att undanrycka fotfästet dertill, då da, ledde af ett slags Österländsk instinxt, sjelfve fört jemlikhetens talan; de bländas fortfarande af förboppningerne att kunna återföra den rogslistiska bänförelsens gyllene tider, de inse icke att det som förr var en ridderlig och oegennyttig känsla, nu endast blir en låghetens och beräkningens handling, som måste köpas och underhållas med guld