uppdraga taflan af rådgifvarepersonlernas handlingssätt under de serskilda perioderna, och felet är icke vårt om mängden af materialier slutligen blifver äcklande, helst det anförda ändock är blott en obetydlig del af det hela. Vinsten deraf bör åtminstone för folkets sak vara den, att de anklagelser som skett mot konungens ansvariga omgifning för uraktlåtenheter eller missbruk , ingalunda sakna en nödig bevisning. Hvad böra då Rikets Ständer göra; böra de icke följa den 12 Domareregeln: aDomare akte i all Lag, hvad hans uppsåt var som lagen gjorde, annars varder han missbrukad och vändes till ett annat sinne, än hans mening var, som lagen gjorden? Och kan man väl betvifla, att grundlagsstiftarens mening med 107 Reg.-formen varit: nationensbefrielse ifrån, att för framtiden se personer använde i rådkallet och föredragande embetena, hvilkas afskedande dess ombud, å dess vägnar, en gång ansett rikets väl kräfva? Kan väl dessa rådgifvares oförutsedda afgång ifrån deras embeten, innan BR. St. pröfvat deras åtgärder, befria dem ifrån grundlagens åsyftade påföljd? Och har denna frivilliga afgång betryggat fäderneslandets framtid för det system de följt, den inflytelse de utöfva?