Aftonbladet – 29 juni 1840, sida 2

a MO ns MAA BAL FTiISDL ILBU Mvija AVR odat LJ ALL TIL DOLUIL steg redan är gjordt på den konstitutionella banan, genom de gamla rådgifvarnes afgång, emedan man dock alltid häri måste se ett erkännande deraf, att styrelsen ej kan helt och hållet sätta sig öfver eller bära tyngden af den moraliska kraft, som grundlagen tillagt Rikets Ständer, och som alltför länge till folkets skada förblifvit oanlitad. Lagstiftarens ändamål var, hvad tillämpningen af 407 Regeringsformen beträffar, icke hämnd eller straff — icke att sätta någon fläck på embetsmäns rykte såsom enskilde medborgare, utan blott att aflägsna svagheten och oförmågan ifrån ledningen af landets angelägenheter, och att oskadliggöra deras inIflytelse, som med förakt för lagarnes bud, tidens upplysniog, folkets bebof och sanna inI tressen, inom Konungens råd kunde vara vådiiga för rikets och dess invånares välfärd. HufTI vudfrågan synes således vara: är detta mål vunInet i verkligheten eller blott skenbart? Innebär de förre rådgifvarnes frivilliga afgång en garanti, att de icke kunna vidare blifva skadliga i ett rådskall, hvilket de hvarken synas hafva varit vuxna eller till nationens belåtenbet utöfvat? Och ännu ett spörjsmål, som icke utan obehag kan framkastas, emedan det numera genom under tiden inträdda förhållanden angår blott en enda person: kan den bibehållna utrikes ministerns qvarblifvande i rådet, efter den andel han haft i flera af de bortgångnes åtgärder och de svåra anmärkningar, som emot honom befinnas framställde af KonstitutionsUtskottet, anses förenligt med hvad rikets väl kräfver, och med den allvarliga utöfningen af en rätt, som grundlagen tillerkänt Rikets Ständer och som derföre måste af dem betraktas såsom en pligt både emot Komungen och Folket? Hvad nu den första frågan, eller de afgångne, I beträffar, så synes det icke vara Rikets Ständer värdigt att, efter all den offentliga upplysning, som, genom KonstitutionsUtskottets nitiska granskning och dess berömvärda prejudikat, att jåt offentligheten öfverlemna sina protokoller, för en hvar Svensk man är tillgänglig, misstro Konungens handlingssätt ända till den förmodan, att Hans Maj:t skulle någonsin vilja eller kunna i sitt råd och i föredragande-kallet framdeles använda personer, emot hvilkas rådgifvare-verksamhet så många grundade och grava anmärkningar blifvit af nationens representanter gjorde. I Att försöka genomdrifva en serskild anmälan härom, skulle dessutom möjligen möta en vägran af proposition från talmännens sida, ledande till en py intrassling, som i längden ej kunde annat än skada. Vid sådant förhållande jär det måhända lämpligast, och utvisar ett större medvetande af den moraliska kraft, som stödet af det allmänna tänkesättet skänker åt en nationalrepresentation, att, icke blott för en, såsom det eljest kunde synas, rättsenlig analogi, och för iakttagande af en varsamhet, som dock svart förblandas med en veksint farhåga, begära, att rådgifvare, hvilkas aflägsnande Rikets Ständer säkert eljest skulle ansett arikets väl kräfvan, och som sjelfvilligt afgått, icke må i dylika befattningar ånyo af Konungen begagnas. Men — det återstår, såsom vi redan nämnt, ännu en, emot hvilka flera djupt ingripande anmärkningar finnas gjorda: en man, mot hvilkens enski!da karakter ingen bar fog eller anledning till något klander — men hvilkens offentliga hbandlingssätt Rikets Ständer ega rätt att pröfva, för att derefter bedöma, om hans fortsatta rådgifvareverksamhet kan anses öfverensstämma med det allmännas fördel, och, om icke rikets väl kräfver att begära äfven hans aflägsnande. ) Se här några af de skäl, som synas göra detta nödvändigt. Friherre Stjerneld har icke endast deltagit i omkring 20 af de inom Konstitutionsutskottet anmärkte fall, hvari rikets sannskyldiga nytta icke blifvit iakttagen; utan han bar serskildt gjort sig saker till åtgärder, som innefatta måhända ibland de svåraste afsteg ifrån grundlagens bud, hvilka falla den förra tidens rådgifvare till last: nemligen rikets belastande med gäld, utan Rikets Siänders dertill lemnade bifall. Redan i afseende på detta sistnämnda skulle en tystnad å Ständernas sida utvisa en fortsättning af den olycksdigra sorglösbet, som förut blifvit anmärkt bos föregående Ständer, I afseende på utkräfvandet af den ministeriella nsvarigheten. Men — det är tillika nödigt ör nationen, att, under närvarande omstländigheter, i det vigtiga utrikes ministerembetet äga en man, som är befriad ifrån dylika anledninsar till misstroende, och som är utrustad med 10g sjelfständighet i sin offentliga karakter, samt ned en verksamhet och ett nit, så oundgängliga ör utöfringen af hans serskilda, med det allnänna rådgifvarekallet så oskiljaktigt förenade, ,efattning; och en man, som utom de diplonatiska kunskaper, hvilka väl icke torde böra rib. Stjerneld bestridas, äger vidsträckt käniedom, såväl om eget lands ekonomiska och ——LL ) Två af de qvarvarande Statsråden: Friherre Lagerbjelke, föredragande för Sjöförsvarets ärenden