Aftonbladet – 27 juni 1840, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. De kristnes förföljelse i Asien. Påfven har, i en sg. k. allokutioem framställt es skildring af de förföljelser, som de kristne mu nylis gem måst undergå i Tonkin, Siam ech Kochin-Kina och hvilka till större dslen träffat de kristno pre. sterne, dels Europåer och dels infödingar, men äf. ven flere andra, samt deribland jemväl qvinnor Be förstnämnde hbafraalla med mod och ståndaktighet framhärdat i sin tro, i trots af den tortyr man låtit dem undergå, innan man afrättat dem eller, såsom hans helighet uttrycker sig: de mnjuti äran af martyrdöden. Han uppräknar alla sådana hvilkas namn han kunnat erfara, och hvilkas upp tagande bland helgon och martyrer han lofvar, då saken hunnit ordentligen utredas. Bland desst vilja vi rämna en och annan. En missionär vid namn Marchand hade år 4832 råkat bli inspärrad i en fåstning med någre upproriske, blard hvilka han greps af de kongl. trupperna, hvilka med storm intogo platsen, sattes i en bur och fördes till hufvudstaden, de han förgäfves plågades, för att förmås till affal från kristendomen. En infödd yngling undergick samma öde och hans fromma moder emottog han: afbuggaa hufvud, som hon hemförde. Likaså gick det vid nämnde tid presten Johan Carl Cornay och en infödd, Frans Xaver Kån. Prestea Frans Jaccard fördes år 1838 fängsled från ena stället till det andra, aflade öfverallt pro! på sin starka tre och stryptes i September samma år; han hade till följeslagare en inföding, Thomas Thien. — Ignatius Delgado af Predikant-erden, biskop i Mellipotamus (Honingsfloden, troligen Sonkoj) ech apostolisk vikariej i konungarikets östra del, hade i 40 år bestridt sitt andeliga kall, då han föll i de otrognas hbänder, inspärrades i en träbur och fördrog med ståndeaktighet plågorna. Dessas följder, jemte en tilltagande sjukdom, bortryckte honom i en hög ålder i Juli månad nämnde år, men hans bödlar afhögge likväl hufvudet, som de offentligen uthängde i tre dagars tid och sänkte det sedan ned i floden, inlagdt i en korg. Som ett underverk anmärker påfven, att det heliga hufvudet efter nära fyra månaders tid upptogs ur floden, fullkomligen oskadadt. Den Fesseitensiske biskopen Dominicus Henares hade i Juni månad äfven lidit döden, likasom en infödd Kateket Frans Chieu och presterne Yen och Tuån, både två infödingar, hvaraf den sistnämnde i 350 år arbetat i Herrans vingård. Josef Uyen plågades till döds med ett tortyrverktyg af träd, som lades honom om halsen. Ena 83 årig prest, Bernhard Dut, som knappt mera förmådde gå, skulle, enligt landets lagar, ej kunnat dömas till döden, emedan han var öfver 80 år; men för detta fall upphäfde man lagarna och han blef halshuggen. Det synes, som om aukttoriterna sjellva hyst ömkan med de förföljde och velat bidraga till deras räddning, ty då guvernören i Tonkin hvarken genom föreställningar eller tortyr kunnat förmå tre infödde kristne att afsvärja sin religion, lät han gifva dem en berusande dryck och ställa de medvetslöse på ett kors, — hvarefter han skref till konungen, att de genom trampandet på korset förnekat Christi lära; och derefter släppa dom ur fångolset samt gifva dem en skänk i penningar. Då de likväl fingo veta förloppet, gingo de genest till guvernören, kastade ifrån sig pennicgarna, och bekände sig uppenbart till kristendomen, som de försäkrade, att de eidrig ville öfvergifva. Tvenane af dom begåfvo sig derefier till den långt aflägsna hufvudstaden och underrättade konungen skriftligt om huru man förfarit med dem. Denne Jät åter uppmana dem till affall, och då det ej hjaolpte, balshöggos de och deras sönderstyckado lik nedsänktes i hafvet m. m. — R --2--2 — Från den förtjenstfulla sångerskan, MaHama DPDicsham sam fär Nämra mm 2ånadas gadanm I gäll