Aftonbladet – 27 juni 1840, sida 3

kommen brochyr, som bade genom imnehall och framställningssätt förtjenar uppmärksamhet. Den är, enligt hvad Förf. angifver, till en del endast en ny upplaga af en redan för 40 år sedan ur bokhandeln utgången afhandling i samma ämne, innefattande en kort historik om de vanskliga öden, som Sverges industri varit underkastad genom de våldsamma skiftningarna och sönderryckningarna af vår financiella och ekonomiska lagstiftning ifrån äldre tider; men Förf. har i denna sednare upplaga fullföljt historien ända till vår tid och afslutat densamma med tillämpning på åtskilliga dagens frågor. Vi tro, att Läsaren med nöje skall genomögna nedanstående sunda reflexioner, angående det ämne, som för ögonblicket utgör hufvudföremålet för Riksståndens öfverläggningar, nämligen angående bränvinsbränningen, och deraf föranledas att taga vidare kännedom om skriften: acFör att ännu mer visa huru våra Lagstiftare betrakta näringsfriheten, torde det vara nog att anföra bränvinsbränningen. Hvar riksdag lemnar tillräckliga bidrag för historien, om den liberalitet som i detta ämne är rådande. Än har man sökt att göra bränvinsbränningen i allmänhet till ett monopolium för jordbrukare, än har man icke velat att någon annan fabrikation, af detta slag, än husbehofs-brännimgen, skulle vara tillåten, och emedan bonden icke med fördel kan bränna mer än en viss tid på året, borde bränningen alla andra tider vara förbuden. Denna skrå-anda har till och med varit värre än all annan, ty ingen skrå-ordning har någosin hindrat den erkände idkaren af en näring att genom konstens och vetenskapernas biträde uppdrifrva sin produktion till högsta möjliga afkastning och fullkomlighet; men i bränvinsbränningen har man bemödat sig att landsförvisa alla förbättrade methoder, utan afseende derpå att en myckenhet af spanmål, bränsle och arbetskraft genom de äldre metboderna onyttigt förslösas; man tyckes endast hafva eftersträfvat, att den, som med insigter idkade bränvinsbränningen, icke deraf skulle draga större fördelar än dem okunnige, och isynnerhet tyckes man icke hafva velat förstå, att bränvin kan beredas af annat än säd, och att tusendetals tunnor af vilda bär, som årligen bortfalla, skulle dertill med ännu större fördel kunna användas. En fullkomlig näringsfrihet är således för det närvarande icke i Sverige möjlig; många jemkningar, många medgifranden å alla sidor måste förut beslutas, om den skall blifva allmän, och partiella förändringar göra ofta mer skada än nytta. Försvarom emedlertid grunderna, men afstyrkom alla brådstörtade försök att bereda dem framgång. En stat, i hvilken prohibitiva lagar under mer än hundrade år äro rådande, om de också på vissa mellantider varit mer och mindre milda, liknar en menniska, som länge lidit af en tärande sjukdom; hon måste småningom återföras till helsa och krafter; samma lefnadsoråning, som är naturlig för den friske, kan gifva döden åt sjuklingen. Men om alla ekonomiska lagars yttersta ändamäl bör vara att bereda statens välstånd, måste de också alla utgå ifrån en bestämd synpunkt och understödja hvarandra. Hvart ech ett vacklande i ett antaget system bereder förr eller sednare dess fall och motverkar det nyttiga som åsyftats. Denna olycka har Sverige allt för mycket varit underkastad, och Sveriges administration har ifrån 1809 till 4540 varit så organiserad, att ett statsekonomiskt system knappt var tänkbart, I ett Råd, der alla böra svara för en och en för alla, måste nödvändigt finnas olika meningar, och der, likasom öfverallt i verlden, hvarje mening göra sig gällande så vidt den förmår. När härtill kommer, att Ständerna väl icke äga att deltaga i den ekonomiska lagstiftningen, men deremot anse sig berättigade att genom så kallade önskningsmål, eller eljest genom underdåniga skrifvelser sjelfva bestämma hvilka författningar de anse behöfliga, så är det svårt att säga, huru ett i alla sina delar sammanhängande hushållssystem skall kunna uppkomma: och räcka åtminstone någon tid, utan rubbning. Jag går ännu ett steg längre och frågar: är det möjligt att fullkomlig näringsfrihet kan införasi ett land, der fullkomlig personlig frihet icke finnes, mer än under vilkor, som i lösdrifveri-författningen uppräknas, och har icke denna lika grymma som orättvisa författning bidragit att öka det onda, hvaröfver man nu klagar? Man skulle svårligen för em utlänning kunna göra begripligt, att i ett lard, der! åtminstone de flesta klasser af folket välja representanter för att deltaga i lagskipningen, hafva dessa representanter af regeringen begärt en stadga, som endast under vissa föreskrifna förbållanden tillåter egna landsmän att genom sin egen omtanka försörja sig sjelfva. Lagen är visserligen gammal, men sedan en författning af den 31: Augusti 1519 mildrat) den, så att Öfver-Stäthållare-Embetet och Konungens Befallningshafvande icke endast för bristande försvar kunde beröfva någon sin frihet, yrkade Ständerna vid riksdagen 1829, att det gamla förordnandet skulle åter upplifvas, och på de då föreslagna grunder utgafs 1833 års Lösdrifveri-författning. Följden deraf var, att korrektionshusen, som redan förut hade tillräckligt många invånare, sedan öfverbefolkades, så att lagen ofta måst blifva utan verkställighet, af: brist på arbetsfängelser. Men under det! personer, som icke begått någonting straffvärdt, kun-. de på obestämd tid insättas, var äfven antaget, alt de som blifvit straffade för brott skulle likaledes. anses såsom lösdrifvare, och detta var den hastigastet. utvägen att förvandla korrektionshusen, likasom fängelserna i allmänhet, till plantskolor för brottet, så att äfven de, som inkommit för intet annat fell. än försvarslöshet, långt ifrån att förbättras ofta. blifvit der inlärde till alla möjliga bofstreck. ÅA an-; dra sidan hafva dessa inrättningar, der de blifvit anlagde, bidragit till näringslöshet, emedan det arbete, som verkställes af korrektions-hjonen hvilka i alla fall måste af staten underhållas, kunnat lemnas för ett pris, icke alltid tillräckligt för den frie arbetarens nödvändigaste birgning. — Hela systemet tyckes dessutom icke vara beräknadt för ett land, der utvägarne till arbetsförtjenst äro sä få, 1 förhållande till de krafter som dertill erbjuda sig, och lifsmedlen för öfrigt dyra. Mera ändamälsenligt synes det hafva varit att anlägga kolonier, lika dem, som i Holland sä väl lyckats, och der de persanan man nädsvats heröfva sin frihot sjelfva måste