Aftonbladet – 27 juni 1840, sida 2

Ideles måste ske. Fästade derföre Utskottets uppI märksamhet på nödvändigheten att vara varsam i de termer, som efter återremiss kommer att föreslås för Riks. St:rs beslut, helst ban vore öfvertyjgad, att under iakttagande deraf ett godt ändamål möjligen kan vinnas; men vid motsatt förhållande, jeller med användande af hvad som af någre StånI dets ledamöter blifvit föreslaget, skulle man, långt jlifeån att gynna, mera skada den negocistion som Du är förhanden och hvilken möjligen går till fullbordan Ständernas åtgärd förutan. Det hade blifvit yttradt, att Utskottet borde göra sig underrättadt om hvad vid fredstraktaten i Kiel blifvit tillgjordt i afseende på Öresundska tullen. Detta vore en fråga, som icke angår EkonomiUisk. och den Tal. icke heller troåde kunna blifva föremål för Ständernas öfverläggning. Denna traktat vore en handling, som Rikssiåndens ledamöter kunna tryckt genomläsa, och de handlingar, som lågo till grund för detta fredsslut äro icke eller okända. Hr Rosenblad, Bernhard, fann Frih. Cederströms anmärkning riktig, att inom en npational representation förkällanden, som röra främmande makter, äro ömtåliga. Trodde likväl, att denna ömtålighet icke hindrade deras omnämnande, endast man alltid iakttog en grundsats, som är en af de vackraste fostren af 47 seklet, en grundsats för Europeiska statsrätter, som äfven torde utgöra en ära för Sverige, hvars ädla och stora bemödanden under 50-årakriget men är skyldig dess första erkännande, äfvensom äran af dess första framställning tillkommer en af de stora män, hvilka Sverigs under den tiden begagnade, nemligen Hugo Grotius. Denna grundsats vore: att stater emellan, utan afseende på religiösa och politiska olikheter, gäller samma aktning för lagligen beståndande rätt, samma skyldigheter till uppfyllande af ingångna förbindelser, som emellan enskilde. Tillämpades denna vigtiga grundsats, som forntiden icke ens ansde, på ifrågavarande ämne, så kunde Sverige iovgalunda fordra Surdska tullens upphörande, ty Sverige hade uti 3 på hvarandra följande och i denna del oupphäfsa fredstraktater erkänt denna tull. Det vore således, efter gällande statsoch folkrätt, Sveriges skyldighet att erlägga den. Endast ett krig, som i detta bänseende skulle vara orättvist, kurde befria Sverige från denna skyldighet; men deremot hade Sverige fullkornlig rätt att fordra, att de vilkor, under hvilka det åtsgit sig denna förbindelse, skola uppfyllas af den stat, som ondast emot dessa vilkor erhållit rättigheten stt uppbära tull af Svenska fartyg. aBerörde vilkor,, fortfor han, cfurnos i 4720 ära traktat i Stockholm och Fredriksborg, hvilken, med stadgande att Sverige, för återställande af de förlorgde, af Danskarnpe besatta provinsern3, afsade sig tullfriheten i Sundet och att farten derigenom skulle blifva lika fri för nationer, säger att Sverige skall tillgodoniuta lika rättigheter med den mest privilegierade nation, hvarvid specielt nämnas den Eogelska och den Holländska. Basen för dessa rättigheter är traktaten i Christianopel år 4645 emellan Danmark och Holland, samt den emellan samma stater af år 4701, äfvensom några traktater emellan Danmark och England. Det är på denna grund Sverge stödt sin reklamation, så fort man kände att vågra missbruk egde rum. Och i afeeende på hvad här blifvit ifrågasatt, att det på Svenska sidan varit underlåtet att göra gällande eller bevaka Svenska undersåtares rätt i detta hänseende, förklarade han, att det verks archiver, inom hvilket klagomålen skulle vara förvarade, icke ega ett enda spår, som tillkännager. att något sådant skett förr än vid slutet af år 4838, då besvär inkommo, som föranledt den undersökning af detta embetsverk, hvilken haft till påföljd vår regerings framställning till Danska regeringen, och innan någonsin mågon besvärat sig öfver att bonom affordrats för dryg tull, kunde icke Svenska autoriteterne, som aldrig emottogo några dubletträkningar 0. d. m. ana tillvarelsen af olagligheter. At!tt klagomål icke förut skett, har otvifvelaktigt härrört, dels deraf, att de missbruk, som småningom blifvit införda vid beräkningen af tullen i Sundet, varit mindre kännbara, då man fick erlägga tullen i ett försämradt papper, som emottogs el pari med silfver, och dels deraf att skilnaden emellan de uppburna och de lagliga afgifterna varit i allmänhet mindre betydlig; ty det är egentligen de traktatstridige afgifterne på vissa kolonialvaror, såsom rått socker och kaffe, äfvensom på bomullsgarn, som rycka handeln, och under sednare åren, efter allmänna freden 4815, hafva priserna å dessa varor allit 50 å 66 ;proc. Då likväl tullen nu till oförindradt nominalbelopp uppbäres i ett mynt, äganie lika värde med silfver, med hvad den då uppvars i ett mynt, som mot silfver förlorade ö0 proc. och derutöfrer, under det att den traktatsenliga ullen är 4 proc. af dessa varors värde, kan man ätt finna, hurusom lagstridigheterna i sundet måte mera fästa de betalandes uppmärksamhet nu än örr. Derjemte har möjligheten 8af missbiukens till.omst till en stor del ägt sin orsak ui ett fel, vartill de Svenska bendlande i hög grad sjelfve idragit. Enligt 1720 ärs fredstraktat berättigades venske konsuln att i Helsingör såsom kommissaie bevaka Svecska hendelns rätt vid tullklarerinarne och på 4600-telet var kan en af Svenska taten för detta ändsmål eflönt embetsman, at mea diplomatisk än kommerciel egenskap. 4720 tilit förmodligen icke statsverkets dåvarande utblotade tillstånd att för denna tjensteman anslå någon jn på stit, men för Svenska handeln hade det vait bättre, att de afgifter, den till honom erlade, Hligodokommit er af Danska regeringen och alla ulklareringar oberoende embeteman. I det stäl;t hafva vanligen vid konsulsledigheter, respektive endelssocieteter rekommenderat sina hardelsrelaioner i Helsingör, hvilka, för att drifva kommisionsrörelsen, mäst ställa sig i undersåtligt och såunda beroende förhållande till Danska reg., hvarföruin de, i deras procentvis beräknade kommissiorsarfode ägt egen förmån af dryga tullräknicgar. Såsom onsulsbeställningarne under en längre tid varit på etta sätt tillsatta — (när Kommers-Kollegium id sista ledigheten ville bereda dess tillsättande ed en verklig embetsman, mötte detta stora och värdiga hinder från handels-societeterne) — var et helt naturligt, att de, i egenskap af kommicstoärer, aldrig lemnade sina principaler del af an. dningarne till klagomål, härvid understödda af I