Aftonbladet – 26 juni 1840, sida 2

korta som möjligt. Första Artikeln. Boken i allmänhet. Huru mången har väl genomläst dessa digra volymer — verkligen genomläst och ej allenvast genomblädrat — dessa 37 tryckta ark i stor oktav? . .. Må de, som ännu då och då erinra om ofvannämnde bok och påstå, att den väckt uppseende, först besvara denna fråga uppriktigt! Hon betyder mer, i afseende på bokens värde, än författarens egen fråga någonsin betydt, eller kan komma att betyda, för Sveriges publicitet och publicister. aLikagodt skall man kanske invända: alikagodt om vi eller andra läst dessa volymer, eller blott blädrat deri; de hafva ändå varit omtalade i salongerna och ägt sitt inflytande, det är nog! Skulle detta inkast vara grundadt, att boken verkligen varit omtalad och haft inflytande, utan att man läst den; då förtjente orsaken till ett så besynnerligt fenomen sin serskilda undersökning. Allmänheten kunde derigenom komma sättel att tillskapa ett visst slags ryktbarheter närmare på spåren och få en aning om slika ryktbarheters sanna halt. Kännedomen härom vore ej något förkastligt bidrag till det oförvillade omdömet öfver offentliga företeelser och karakterer. Det behöfs imedlertid icke någon serskild undersökning, för att finna huru en bok med ofvanstående titel, eller dess i rubriken uppräknade syskon, kunnat väcka en viss uppmärksamhet, när man blott ihågkommer det tidskifte, under hvilket de samtligen sågo dagen. Det var emellan Stockholms belägringstillstånd 1838 och Stockholms Riksdag 4840: under den betänkliga färden emellan vår inre politiks Scylla och Charybdis, mellan det sjelfskapade vidundret med sina bajonettklor och kanonmunnar, och den omedelbart derpå märkbara hvirfveligölen med sina mer och mer hastiga kretsvågor, som hotade att draga vissa vederbörande ohjelpligt i djupet, för att straxt derefter vräka dem i dagen igen, såsom förkastade och förkrossade. På denna färd var en lots vvärderlig. Författaren till cDagens händelser bedömde af en landtman annoncerade sig såsom en Isådan i afseende på belägringstillståndet; han fullföljde sitt värf vidare i brochyren Upplösning är icke Upplysning, och började der taga sina mått och steg mot hvirfvelvågorna af publicitetens farliga svall, hvilket han slutiigen förkunnade sig skola tämja fullkomligt genom det sista af sina bålverk: de två volymerne, om hvilka här är fråga. Bör man väl undra, om en sådan makt betraktades af de förskräckta som en frälsare ur nöden, eller om förtröstan till hans magiska förmåga spridde sig som en löpeld gerom deras läger, och om de trodde på hans talismaner, utan att känna eller göra sig mödan att lära känna dem? ... Så vann boken kanske ett slags rykte, genom konjunkturen eller de ytire omständigheter, som utmärkte hennes tillkomst, understödda af alla basunerna från samhällets höjder. Måhända hyser en och annan ändå den tron, att denna skrift bidragit till rättelse af någon skef åsigt, till utredning af någon invecklad politisk fråga, kort sagdt, till ledning för omdömet i något vigtigt fall. Den som så tror, lärer dock icke läst henne, eller också aldrig läst någonting annat i samma ämne, och än mindre varseblifvit buru ringa verkan Författaren utöfvat på riksdagsförhandlingarne, dem han likväl omisskänneligen haft i sigte såsom en hufvudsak. Det har nu mera visat sig, att dessa följt den riktning, som redan hade gjort sig gällande i allmänna tänkesättet före 1838 års uppträden, och att hvad några hetsiga ynglingar då sökte uttrycka efter sitt sätt, med ungdomens ieke ailtid betänkta ifver, det har representationen sedan uttalat, i ord och handling, på sill sätt och med en förr icke uppnådd eftertanka, värdighet och orubblighet, men utgående från alldeles samma grundföreställningar öfver det Svenska samhällets tillstånd och behof. Om detta allt bar Upplösningsförfattaren således cj mäktat ändra allmänna omdömet en hårsmån. Hvad har han då egentligen uträttat till motarbetande af publicitetens verkninger, hvilket var hans tydliga syftemål? Ingenting, som man ser. Men om trädet röjes af dess frukt, så röjer ig härigenom hvad denna telning var värd. Ljusets fiender lofvade sig mycket afhennes breda blad, som skymde så väl emot solen; men rukten blef hvarken ananas eller surkart; den olef allsintet: den fick rotens och stammens e;enskaper. Vi tro ej, att någon, som läst boken, skall äfva detta omdöme; men det fordrar ändå en förklaring. Att en bok på nära 40 ark skulle innehålla afsolut ingenling, vore tydligen otänkbart. Det är alltså något; men frågan ir, buru detta något motsvarar hvad titeln ntyder. Med den sorgfälligaste forskning söker man förgäfves att upptäcka sammannanget emellan titel och text. Författaren har icke löst det problem, till hvars lösning han skrifvit 600 trveckta sidor: Och den läsare