UHUVIBAe Vil UULAUBUUUUTL ULULT UUSI AUD, AL UR tade Talaren att ett stridsfrö utkastades inom re presentationen, och han bad husst besians, hvar till detta kunde leda. Ansåg regeringen alltför vä kunna afgöra frågan utan vidare opinionsyttring a Ständerna, än den, som redan förut blitvit afgifven Yrkade bifall till betänkandet. — H. Ex. Grofv Posse befann sig uti ea ganska besynnerlig ställ ning. I sjellva saken tänkte han lika mod dem som talat omot honom, det var blott i form, de vo ro af olika opiniozser. Om det upplystes, att Ut skottets betänkande tydligt och bestämdt uttryckte Ständernas tanka i näringsfrågan, då skulle han af. stå från yrkandet af återremiss. Men hade väl sagt att regeringen ej kuade vara tvehogse om nationens önskan; men regeringen hade ej annat ait rätta sig efter än Riksdagarnes vacklande opinioner. Han ville blott hålla sig till hvad som inträffst under denna Riksdag med frågan om handelsfriheten, hvilkon vid början af Riksdagen betraktades helt annorlunda än nu. Om regeringen fattade något beslut i näringsfrågan, utan att tillförlitligt känna nationens tänkesätt derom, så uppstod möjligen en split emelian regeringen och folket, hyviiken Grefven önskade afvända genom framkallande af ett mera bestämd: yttrande från representationens sida. — Frih. Cederström, Jakob, instämde med den föregående Taiaren deri, att Utskottet bordt yttra sig mera bostämdt, och yrkade äfven återromiss. — Fsih. Hamilton, Hugo, trodde, att Rikets Ständers önskningar, att få slut på oredani närlngsväsendet, redan blifvit så bestämdt uttryckta vid 7 föregående Riksdagar, att regeringen icke möjligen kunde tveka om representationens tanka i detta hänseende. Det ginge ej an att lemaa denna fråga i sitt oafgjorda skick; det vore hög tid att derpå få ett slut. Såsom ledamot af ExonomiUtskottet hade Talaren ej förbisett, att om denna fråga skolat behandlas i detalj, så hade det blifvit en stridsfråga, som i en så olämpligt och svårt sammansatt representation som vår, ledt till skadliga följder. Det vore utredt att ärendet icke vore någon privilegiifråga, och Ständerna hade äfven, enligt Talarens tanka, enkänt att öfvergången till näringsfrihet ej borde ske brådstörtadt och på en gång. Han hoppades att Kongl. Maj:t nu skulle skänka ett slut åt denna fråga, och landet derigenom ett lugn, som på ett betänkligt sätt varit rubbadt. — Frih. Lejonhufvud, A., upplyste atttvenne motionärer, som yrkade obegränsad näringsfrihet, funnit sig tillfredsställde af betänkandet, och att ledamöterne af Borgareståndet inom Utskottet ansåge detsamma såsom ett försoningsförslag. Trodde Utskottet haft skälig anledning ej ingå i detalj. — Hr Hjerta, L., åberopade hvad han flera gånger förut under denna Riksdag yttrat, att det i hans tanka vore Ständernas pligt ait uttala för Styrelsen den bufvudriktning, hvari den bör gå i afseende på reformerna. Man kunde väl i detta afseende af betänkandet sluta, att Utskottet önskade näringsfrihet: men detta vore någonting alltför obestämdt sagdt. Det ligger i den inre makten af vissa principer, som på förhand finnas grundade i den eviga rättvisan, att de slutligen måste tillkämpa sig ett så allmänt erkännande, att äfven deras värrsta motståndare ej våga förneka dem rakt fram. Men hvad göra da då i stället? De förstå blott dermed något hel: annat, än begreppet om saken i sig sjelf innebär. Så är det med ordet näringsfrihet och så med ordet tryckfrihet. Det finnes nästan ingen som numera har mod att reat ut säga: Jag är en fiende till tryckfriheten; man har blott olika meningar om hvad dermed bör förstås; soralige önska den oiuskränkt, andra att den skall vara sluten irom de trångaste band och beroende afregeringens välbehag. Så är det äfven med näringsfriheten. En närmare beskrifning bärom fcåa Utskottet hade sålodes varit önsklig. Icke så mycke: i afseende på handiverkerierna. 1 det fallot behöfdes blott en bestämd tillstyrkan tM hvad föregående Ständer vidgjort. Striderna emellan stadsmannanäringarne indördes hade dessutora under de sednare åren visat ett till den grad absurad: och Kao. tiskt förhållande, att han ansåg omöjligt det icke någon ting i detta afseende måste göras af hvarja regering hvars sammansättning inom sig icke vore lika kaotisk som vår tillförne, då man sett den ena ledamoten vara en bestämd vän af näringsfriheten, och den andra af skråtvånget; men han trodde aw frågan i närvarande ögonblick egentligen siod emellan ståderna och iandet. Det är här, som intressena äro mest spända emot hvarandåra, och det är häruti som regeringen kan behöfva ett stöd a! Ständernes mening, om man skall hoppas att få se henne taga något afgörande steg. Många förhållanden äro dessutom alldeles egna för vårt land i afseende på detta ämne. Naturen tyckes hafva anvisat Norden sin serskilda plats i industrielt afseende. De långa vintrarne, under hvilka landtmannens arbeten i jorden äro afbrutna, tyckas antyda att slöjderna och produktionen här, mer än någon annorstädes, böra, så vidt ske kan, taga sin bostad på landsbygden, och städerna deremot förnämligast blifva stapelplatser för deras afsättning och varubyte, samt Reg. i följd deraf framför allt vinnlägga sig om folknäringars uppmuntran. Sådant är förhållan det i Schweitz, och detta är en af hemligheterna i det landets höga industrie:la ståndpunkt. Men för att åstadkomma detta, fordras fle:e förändringar, både i civillagen cch beskattaingssystemet, hvilka kräfva åtminstone en bestämd opioionsyttring från Swänderna, i hvilket system regeringen bör fortgå. Härpå hade bland annat Tal. egen motion om en förändrad beskattaingsgrund för städerna, till lindring af borgarens onera, syftat. Hemställde, om under dessa vigtiga omständigheter det vore skäl att handla såsom det stod i en strof i 4845 års riksdagsvisa, och hvilken Utsk. i sin tillstyrkan tyckes hafva nästan ordagrant afskrifvit: aSist tog do hela luntan och skrofvo utanpå: Ers Moj:t var nådig och hjelp oss härifrå Han begärde derföre återremiss af betänkardet. — Grefve Frölick, David: Osktadt Grefve Posses yttrande, att ett bostämdare utiryck af Ståndernas opinion i frågan skulle förskaffa densamma vigten af hans tillstyrkande i konseljen, så nödgades dock Talaren kalkylera vigten af detta tillstyrkande emot faran att återkasta frågan till nya diskussioner. Grefve Posse hade sagt, att om ej Ständarna hacgtämdt witrada cn åå kunde ei cerna