Aftonbladet – 16 juni 1840, sida 3

Sjellva stenbror mäste snart omNyggas, forslagtt (af Öfverstelöjt. Blom,) å denna kostnad uppgår till nära 50,000 Rär Bko. . Om, dessa förhållanden oaktadt, Riksens Ständer skulle i ytterligare 30 år bortskänka det bestående arrendet, 310 tunnor spanmål, mot 666 Rdr 52 sk. Bko, så vore det detsamma, som att årligen i 30 år, skänka Lemkarne 210 tunnor, som för 30 år gör 6,300 tunnor spanmål, utan att dessa f. d. arrendatorer hafva ringaste förtjenst till staten, om icks den att de, jemte sina förfäder, på siatens bekostnad skördat 34,8v0 tunnor spanmäl. Rn Oförgriplig erinran angående methoden, att i missvästår äta kött, i stället för den sädesödande gröten. Red. har ifrån en cWermlänningp fått sig tillsändt nedanstående, med anmodan att deråt lemna offentlighet: Uti en från Landskontoret i Carlstad den 30 Okt. 4830 utfärdad kusgörelse uppmanade länets d. v. Höfding, nu mera Statsrådet J. af Wingård, ortens invånare att hushålla med det ringa sädesförråd, som missväxtåret gifvit, samt erinrade om nödvändigheten, att äta kött, mera än vanliga bruket vore, och ej till dagligt uppehälle endast använda mjölödande gröt och välling. Genast blef denna uppmaning tadlad i några tidningar och man sökte förlöjliga den. Den har ock nyligen blifvit, under enahanda syfte, reproducerad i Minerva och några andra tidningsblad. Med stöd af den erfarenhet, som Insändaren af dessa rader, under ett mångårigt vistande i Wermland, sökt inhemta både i detta och andra ekonomiska ämnen, är han derom fullt öfvertygad, att berörde uppmaning utgick både från välvilliga och i välbetänkta gruader, vittnande om den varnandes: vidsträckta lokalkännedom af länet och om hans. ljusa ekonomiska blick; och förtjenade ingalunda det missförstånd och tadel, som dervid fästades. I Missväxten i Wermland år 1830 och den deraf! följande hungersnöden borde, enligt verkliga förbållandet, antagas såsom hårdast tryckande i Elfdahis och Fryksdahis härader, samt på Finnskogarne, hvarest sädesproduktionen, äfven i så kellsde goda år, aldrig är för behofvet fullt tillräcklig. Boskapsbjordarne de:emot äro i dessa bygder så mycket talrikare. Äfven Finnen, som icke utsår mer än 2 eller 3 tunnor vårsäd, ehuru då ansedd biand de mera behållna, har likväl 45 å 25 boskapskroatur, utom ett icke obetydligt antal får och getier, hvilka alla öfver sommaren ha ymnig och god föda i de vidsträckta skogarne. Men den låsga vintern kommer och det inbärgade fodret är alltför otillräckligt för den stora kreatursskaran. Stundom afyttras väl på hösten ett eller annat kreatur af det serdeles lilla slaget, hvarför betalas från 43 till 25 Rdr; men sällan inlägges något i saltbaljan, troli gen mera af en oförklarlig vana än bristande beräkning. Hafre är i dessa orter vida kärare, måhända just derföre att denna vara här är både rar och dyr, ofta dubbelt dyrare än i Carlstad; och mången gång erhålles ej 143 å 44 lisp. för den försålda kon, hvilken likväl, ehuru liten, skulle lemnat en både drygare och krafifullare föda. Men ej sällan bänder, att en sådan hemmansägare får ingenting för sin ko eller bock c. c. Hans boskapshjord är för stor emot fodertillgången öfver vintern. Genom mager, osund föda och svält gå flere kreatur förlorade, och lika med Iasändaren har mången om våren sett de döda kropparnei högar utkastade utom bostäderne och utmed Claras stränder; i tid och rätt använde hade do likväl utgjort ett säkert surrogat för den eftersökta hafran. Så har det ofia tillgått hemma i dessa visserligen mycket vanlottade trakter af provinsen, under det husbonden understundom varit stadd på resor till Carlstad m. fl. ställen för att merändels genom skuldsättning förskaffa sig spacmål, hvarvid han i matskrinat väl någon gång haft någon obetydlig och mager köttbit, men desio säkrare och så mycket större qvantites så kallad näfgröt. Fäster man et: tillbörligt afsoenda å dessa förhållanden, dem ingen sakkunnig förnekar, så inses lätt, att desso hammansåboer skulle ådagalagt en vida klokare hushållning med att slegta och insalta sina kreatur till föda, synnerligast i missväxtår, än att hufvudsakligen lefva af hafre. Hr Siatsrådet af Wingård, som under sin landsböfdisgebefattning icko skydde mödan, att tidigt och noggrannt förskaffa sig den lokala kännedom af länets alla delar, hvilken han för sin nitiska verksamhet ansåg nödig — (och hvarpå som bevis må nämnas, att Hi Statsrådet besökt de homman och torp på Eifdahls och Frykdahls finnskogar, dit icke eng någon kronofogåe före honom framträngt, till följe af aflägsenheten och de obanade vägarne) — trodde sig ock, serdeles vid ifrågavarande tillfälle, böra anmärka ett bufvudsakligt fel i allmänna hushållningen inom åtskilliga orter af länet och Eenom allmän kungörelse påkalla mera eftertanka i ämnet. Att lösrycka några ord ur sitt sammanhang och så misstyda dem, att söka förlöjliga det man icke rätt betänker eller förstår, det är ingea stor konst, den är helt liten och lätt, den är ej sällan helt låg och föraktlig. Må de anförda orden, i sitt isolerade skick, synas än aldrig så paradoxea; för den sansade och fördomsfria eftertankan måste de alltid, i sitt sammanhang, få et! annat utseende. Att söka skända äfven de ädlaste syften och de redligasis bemödanden, det är nu ej sällan tidens bvardagliga sed, men länder henne ej till serdeles heder. Pluralitoten af Wermlands ektningsvärde innevä