Aftonbladet – 16 juni 1840, sida 2

hailet lagt oss Ul matta Iiör sina lötters Och bär vi någon gång yttra missnöje deröfver, så heter det alltid, som när vi vilja hålla igen hästen för en obarmhertig resande, när vi skjutsa: atig bondelv d. ä. adu har ingen rätt att tänka och talalb Med hvad iätt förnekar man oss denna rättighet, hvilken synes tillkomma oss blott som menniskor betraktade, äfven om vi iej vore medlemmar af ett samhälle? Eller äro vi icke menniskor så väl som andra? Vår Iskapnad motsäger ju denna grymma supposition. Äro vi icke samhällsmedlemmar? Till ! Konungens makt hafva ju vi ändå skjutit ihop I Y4:del? Hvi försmår man då oss, hvi ser man 1oss öfver axeln, hvi heter det städse: aden tl bondgaffeln!, cdu bondlymmel!, ahut bondracI kalv m. fl. hedersnamn? Jo, af en helt naturi lig anledning: man har kommit under fund med I vår ringa själsutbildning; man vill hafva funnit, att I vi föga förmå att höja oss öfver den inskränkta kretsen af vårt eget husliga lif, att vi intet förstå af statsangelägenheter, att vi icke kunna yttra oss med sjelfständigt omdöme i någon sak; kortligen man har blifvit öfvertygad om, att vi Isakna det förnämsta af hvad som hörer till I begreppet menniska: aett fritt bruk af förnuft loch viljan, och derföre har man nästan ställt Joss på samma trappsteg, som djuren, och jag un)drarnästan icke derpå. Men, när vi nu vilja komma öfver denna låga grad, när vi vilja blifva så I fullkomliga menniskor, som andra, d.ä. komma TItill samma utöfning, som de, af gemensamma menskliga anlag och förmögenheter och deraf följande rättigheter, att man då äfven vill förhindra oss det och således fortfarande hålla oss vid djurgränsen — det förundrar oss. Visserligen är det några, som orda vidt och bredt öfver bondens lyckliga ställning uti sin okunnighet och uti sina fördomar och hvilka äfven säga sig högt värdera bondens kall och verksamhet äfven under närvarande förhållanden; men utaf allt hvad man kan erfara obehagligt jinom detta samhälle, tordeingenting mera väcka förtrytelse, än just dessa herrars ordande om bondens stora sällhet. Är det deras verkliga mening, som så yttra sig, hvarföre i all verlden blifva de då icke bönder, låta hundfila sig, träla och släpa dag och natt, under det sill och polates är deras dagliga spis och bvarje isällskapsnöje, till ochi med nöjet af böcker, I genom tryckande omständigheter ; är dem förnekadt? Med största förtörnelse har Anmärkaren sett samma Baron och Laudtpatron, som nyss prisat sällheten af att som bonde adyrka Gud och ära Konungen, med den gröfsta orätt fara ut emot en fattig bonde, som icke vek med sitt tunga halmlass ur båda bjulspåren för hans lätta kalech, och mångfaldiga gånger åskådat, med hvilken god smak de låta dessa lycksaliga jordens barn stå på tå för sig, med hatten i band och de aldra ömkligaste ödmjukhetsbetygelser i åtbörder och ord (hveraf anådig, och aallernådigaste, visst icke varit det ömkligaste). Nej, bäste Herrar, pladdren icke sådana dumheter i öronen på förnuftigt folk! Tacken J eder himmelske fader, på edra bara knän, att J slippen vara bönder, och behandlen dem alitid såsom mindre väl lottade medbröder, öfver hvilka följderna af något i urtiden begånget ondt grymt hvila. (Se nästa artikel.) Till dessa reflexioner öfver sin ställning i samhällsoch umgängeslilvet, äfvensom till känsla af det obehagliga deri, kunde visserligen bonden ledas genom folkskolan; men längt ifrån att detta skadade samhället, låg just bäri säkraste garantien för dess framtida förkofran och bestånd. Det obehagliga måste först kännas både i förståndet och känslan, innan rågra kraftigare medel vidtagas till dess afbjelpande. Den obehagliga känslan verkar på begäret, begäret på viljan och nu står handlingen för dörren. Statens ändamål är att alla individerna inom dess skyddande tak må ega tillfälle att obebindradt och med trygghet utveckla sing anlag såsom menniskor, det är, sättas i tillfälle att uppöfva silt förnuft och sin fria vilja. Som det nu är, får bonden i sjelfva verket — (här talas icke om pappershorden, eller sådan han atmålas med bläck och penna på Papper af dera, som med dylika målningar vilja förkläda sina aristokratiska tänkesätt,) — icke bruka sitt försulft och sin fria vilja annat än i det husliga lifvet, men som förnuftet är oupplyst och vilan oöfvad, så verkar dessa bärliga egenskaper ler ofta mera ondt än godt, ty det är der. genom som så envist fastbålles hvarje inrotad ördom. Religionens fält hetes väl ock vara ipplåtet åt dem, men detta är, eftersom det HUmänhet tages, intet fält för förnuft och friel alt öfva sig på. Det enda återstående fälet der menniskan isynnerhet har tillfälle att itveckla dessa gudomliga förmögenheter och beeda sig lill ett annat bättre lif — sambhällsifvet, derifrån äro de uteslutna, icke till namet, utan i sjelfva verket, derigenom att de äro eröfvade den sambhällsbildning, som de öfriga amhällsmedlemmarna erhålla. Komma de nu jelfra till klarhet och öfvertygelse om nödvänhatan af denna hildninge hvilket åter framför PeO