— Högv. Presteståndei har hos kongl. Maj:t anbållit, att de uti cirkuläret den 5 Maj 1837 presterskapet affordrade uppgifter angående fattigvårdens tillstånd måtte få uppböra, och Regeringen har bifallit detta för innevarande år. ———LLVU NIER — Dagligt Allehanda för i dag har en artikel, som vi rekommendera till genomläsning, innefattande några välgrundade anmärkningar vid de reservationer, som en del ledamöter af KonstitutionsUtskottet gjort emot det beslut, bvarigenom Utskottet förklarat Ståndens Talmän oberättigade att vägra proposition på ett betänkande, deruti ett Utskott tillstyrkt en förut väckt och af något Riksstånd till Uiskotts behandling remitterad motion. Mycken förskräckelse har härvid uppenbarat sig isynnerhet hos några ledamöter af Presteståndet och enkannerligen hos Biskop Holmström, öfver den vådliga cmaktfullkommenhet,, som Utskottet kunde härigenom i framtiden tillvälla sig öfver Ständerna. Det är snart sagdt på en gång bedröfligt och löjligt att höra denna olåt från samma ledamöter eller medlemmarne af samma fraktion, som med den bästa smak och det fullkomligaste lugn i verlden vid förra Riksdagen understödde och försvarade Erkebiskopen von Rosensteins vägran af proposition på indragningsmaktens upphörande, ehuru denna vägran bestämdt åsyftade, att dåvarande KonstilutionsUtskott måtte äga den amaktfullkommenhet, att lägga Ståndet ett betsel i munnen, medelst ett godtyckligt tillägg, hvilket Utskottet utan all befogenhet ville intvinga i propositionen; samme ledamöter, som icke finna något besynnerligt i att denna maktfullkommenhet skall finnas hos Talmännen, och desse derigenom blifva i stånd att qväfva äfven det billigaste förslag, om äfven förut samtyckt af både Utskott och Riksstånd, såsom händelsen var med nyssnämnde exempel; det är, säga vi, någonting bedröfligt att se samma fraktion nu tortera både logik, språkbruk och grundsatser, för att komma till pass åt vissa förutfattade begrepp eller önskningar. Dagligt Allehanda innebåller i detta afseende ett ganska träffande uttryck. aLikasom konsten att dåna är af vigt i koketteriet, så är äfven konsten att bäfva, n. b. i rätter tid och med god smak, en icke obetydlig ingrediens i en vårdad politisk uppfostran. Man bäfvar, om folkets ombud visa minsta lust att utöfva sin makt, t. ex. afskaffa orimliga och nesliga statsinkomster, eller om deras financiella afldelningar tillstyrka dem dylikt; men man bäfvar icke, om alla möjliga inkräktningar göras på representanternas maktfullkommenhet, om Talemän skulle söka paralysera Ständernas beslutande rätt, eller något dylikt. För att nu i korthet fatta huru öfver flödig den ifrågavarande bäfvan verkligen är, behöfver man blott erinra sig, alt Ständerne hafva full makt att bifalla eller afslå hvad Utskottet proponerat. Att tala om en inkräktnixg och maktullkommenhet bos Utsk:n öfver Stärderna sjelfva, derföre att Talmännen icke skulle öga att vägra proposition på eit Uskottsbetänkande (såvida det ej innefattar en ny af Utskotiet väckt råga), är således, närmare betraktadt, en villarelse, vi vilja ej säga sofism, sum blott hos le allrakortsyntaste kan för ett eller annat ösonblick trotsa efteriankan. ——L 0 VN ts