Aftonbladet – 11 juni 1840, sida 2

gennhet hade dbordt jrikallas, ege då Doredningskommitteen att rättelse meddela, samt i 158 S: cAfkortning å bevillning må ega rum — för dem som icke mäkta de päförde kronoutskylder erlägga. , Mantalsskrifningarne för år 4836 började, och Häradsskrifvarne, för att freda sig för ansvar, satte i mantal både alikt och olikt. Örfverårige utsn inkomst, svagsinte, ofärdige, döfstumme, utfattige — allt omfattades i det gigantiska notvarpet af dessa Kong!. Kammarrättens fiskare. — Förgäfves protesterade pastorer och sexmän, fåfängt Konungens Befallningshafvandes ombud; och på de flesta ställen lemnade dessa sednare genast förrättningen, under förklarande att deras närvaro var öfverflödig, när intet afeeende fästades på deras mening. Så uppkom den olagligheten, att i ett eller två år mantalsskrifningar höllos utan närvaro af landshöfding eller doss substitut. Nu kom tiden för Boredningskommitteernas sammanträde, och dessa, i fullkomlig enlighet med deras skyldighet, rättade de orimliga åtgärderna. — De egde rätt dertill, så väl i stöd af nyssnämnde 78 S, som af 9 4173) i Bevillningsförordningen. Häradsskrifvarne naturligtvis reserverade sig mot kommitternas beslut. — Men dessa beslut stadfästades både af Taxeringsoch Pröfningskommitteen. Nu klagade kronans ombud hos Kongl. Kammarrätten öfver Pröfaingskommitteens beslut; och Kongl. Kammarråtten infordrade så väl Konungens Befallningshafvandes, som de skattskyldiges utlåtande. Beggedera visade tydligt olagligheten af de i Kammarrättens skrifvelse af den 31 Mars 1353 meddelade föreskrifter, och de skattskyldige protesterade dessutem högtidligen och kraftigt mot Kongl. Kammarrättens sjelftagna rättighet att ändra eller tolka bevillningsförordningen. — Det syntes klart, äfven för det inskränktaste förstånd, att om samma autoritet — Kongl. Kammarrätten — skulle få vara lagstiftare, anklagare och domave uti beskattningsfrågor, så var det slut med säkerheten till egendom. Kammarrätten lät dock föga störa sig häraf. Med orubblig fasthet bibehöll den sig i sin upphöjda ställning, och genom sitt utslag af den 8 December 1857 befriade den några, fällde andra af de mantalsskrifne uslingarne, utan besinnands af omöjligheten att, äfven med bästa vilja, kunna döma rättvist i ett fall, der afgörandet måste bero på den enskilda kännedomen em medborgares olika ställning,. — Menigheterna fixgo del af det besynnerliga beslutet, och fråga väcktes om besvärs anförande hos Kongl. Maj:t. Man var dock trött på processande och föll på den tankan, att Kongl. Kammarrätten skulle komma till besinning, när den finge erfara att hos de uslingar den dömt att betala, ingen ting var att taga, och att de påräknade 25 procenten reducerade sig till en obetydlighet. — Under skrifivexlingen härom hade imedlertid ett år förflutit, och tvenne års skörd af dem, som asaknade enskild förmögenhet, skulle nu på en gång samlas i ladorna. Huru resultatet ställde sig för hela länet är ej för insändaren bekant; men af hvad som skett i en socken kan slutas till det öfriga. De omtvistade kronoutlagorne af de utfattige i Adelöfs socken, för åren 4836 och 4837, bestego sig till 244 Rår 29 sk. B:ko, hvilka skulle utpantas hos 479 personer, boende på 431 serskilda ställen. Efter 431 verkställde undersökningar och åtskillige pantauktioner på skräp och trasor, kunde af ofvannämnde summa ej mera utprässas än 9 (säger nio) Rdr 34 sk. Bko, hvaraf Kongl. Kammarrättens vinst lärer blifva 25 proc. eller 2 Radar 20 sk. 6 rst Bko; det öfriga måste afkortas. Man hade väntat, att detta skulle öppnat ögonen på Kongl. Kammarrätten till en förändrad åsigt. Långt derifrån! Detta embetsverk vände nu sin misstanka mot afkortningslängderna. En kungörelse utkom af den 24 Febr. 4837, hvari, med ny ändring af bevillningsförordningens föreskrifter, som endast innehålla, att församlingarne skola å sockenstämma intyga, att de ej funnit något att vid afkortningslängderna anmärka, stadgas, att intyget äfven hör innehålla, att de befriade personerna ej till husbönder eller jordägare utgöra så stora tjenst-! barheter, i arbete, penningar eller kvad det vara må, som svara mot kronoräntornas belopp. — En och annan församling lärer vägrat fullgöra denna besynnerliga föreskrift; de flesta gåfvo det äskade betyget, och äfven ci den natten fick skattkammaren intes. Kronoutskyldernas uttagande hos de utfattige för är 1838 medförde 73 undersökningar inom nämnde farsamling, och af beloppet, 197 Rdr 14 sk., kunds ej erhållas en enda skilling. Mantalsskrifningarna för år 1839 inträffade, och häradskrifvarne handlade som förut. — Nu uppstod iock den skilnad, att beredningskommitterna på flera ställen och deribland i nyssnämnde församling, örklarado sig hafva vunnit den erfarenheten, ati deras utöfaing af den rätt, som enligt bevillningsörordningen dem tillkommer, icke medfört något esultat, hvarföre de ansågo utan ändamål att sig leraf begagna. Kongl. Kammarrättens visa lagtiftning fick nu obehindradt verka, och resultateria blefvo ock i enlighet dermed: I stället för 497 Rdr, med hvilka uslingarie voro debiterade året förut, påfördes dem nu, !P nom samma socken 273 Rdr 43 sk. bko, hvil-g en summa, efter en stor mängd undersöknin-s! ar — måste helt och hållet afkortas. Också ä I VI Ho vv PF Re RH AA AR ÅR —-— mn MBR ade 204 stycken utfattige öfverårige, vanföre,? ill arbete oduglige, ja till och med svagsinte ch döfstumme) personer blifvit satte i mantal. m a re Kongl. Kammarrätten sig om Bevillningsförord-!o ningen? I u )i Huru skall detta kunna blifva abevisligt, när Kammarrätten jäfvear deras intygande, som bland g di de ex officis vid förrättningen närvarande perd soner, ensamt känna förhållandet? re ) Den lyder som följer: Som ledamöter af Be-in rednings,Taxeringsoch Pröfoingskommitte ä-de ro att anse som Riksens Ständers ombud, hvilka sk ega icke alienast att verkställa bestämda föreri