nas genom religionsundervisningen, kunna, om man så vill, äfven upphinnas genom folkskolan, och dessutom ännu några flera, på statens välfärd direkt verkande; och skulle åter några syftemål bättre upphinnas blott och bart gexom den kyrkliga undervisningen och genom blotta folkskolan, så är det ändå visst, att folkskolan alltid kommer att bispringa och underbjelpa hvarje ändamål, som vinnes inom kyrkan. Ty hvarigenom är det som religionslärare utmärka sig framför religionsåhörare? Är det icke genom den tillsats af verklig bildning, hvilken de fått på sin del? Och är det icke just denna tillsats, som nu är fråga om att införa, fastän i en lägre grad, ifolkskolan. Hvad måste följden blifva af den högt fruktade upplysningens stegrande inom folkskolan, i afseende på presternas förhållande till sina åhörare? Ingen annan än att presterna borde få lättare att uttrycka sig, och lättare förstå, då åhörarne sjelfva i någon mån äro delaktiga af den bildning, med hvilken lärarne sjelfva prunka. Sednare tiders homileter hafva börjat att inse nödvändigheten af att äfven på predikstolen söka att amalgamera det kristliga lifsämnet med den närvarande tidens bildning, på det satt intet svalg dem emellan måtte uppstå, som kunde bindra kristendomens inflytande i alla sferer af verksamhet och lif. Huru mycket underlättades icke efterföljandet af denna regel, derigenon att allmogen sjelf, som i allmänhet utgör den förnämsta, oftast enda delen af åhörare, personalen inom fäderneslandet, hade åtminstone så mycken reda på tidens gång, att man kunde nämna för dem de allmännaste begreppen i hvarje kunskap, utan fara att missförstås eller icke ens förstås. Anmärkaren sät ter visst icke så högt värde på tidens upplysning, han tror, att vi ganska väl, så herrar som bönder, kunna blifva saliga utan inhemtande af de oändligt många kunskaper i alla vetandets riktningar, hvaraf vår tid öfverflödar. Men då hela slägtet en gång ätit af kunskapens träd, så måste ett fortsatt älande deraf bota skadan; det kan ej hbjelpas. Ej heller bjelper det dermed, att en och annan, t. ex. de lärde, prestståndet och några andra äta. Alla, som fallit genom kunskapen, måste genom samma kunskap, genom hvilken de fallit, tillbaka igen. ) Således ligger det i slägtets natur, att kunskaper måste slägtet ha, och ingen, som bör till slägtet, får derifrån uteslutas. Aro nu alla bröder och den ene skyldig att bjelpa den andra, och är staten just en sådan bjelpanstalt, för upprätthållande af hvarje enskilds rätt så följer deraf nödvändigt, alt steten måste bekymva sig om, att befordra alla sina medlemmar till kunskap och ljus. I huru stort ma? Jemt upp i så stort målt, som är till finnandes, i den närvarande tidpunkten, i hvilken staten verkar. Är det ock visst, att det hela endast befioner sig väl, när hvarje dess del är i välstånd, och består det hela blott i mindre delar; så är det obegripligt, huru en sådan upplyst och skarpsynt man, som Prosten Å., kan komma till en sådan slutsats, att folkskolans bildning endast vore gagnande för kommunen, och derföre endast och allenast af densamma borde besörjas. Äro då de kunskapsämnen, som folkskolan skulle meddelas, såsom ekonomi, naturkunskap, jordbeskrifning och jordmäts ningslära, m. fi., så litet vigliga för samhället, rvarföre lögges då så stor vigt på dem hos samhällets styresmän (embetsmännen), och hvaröre hafva de lärt dem, om de icke skola lära ut dem åt andra, och hvar skola de till det sista gagna, om icke på landsbygden? Om nu andsbygden sjelf ville draga försorg om invemtandet af de ämnen, för hvilkas meddelande it embetsmännen staten redan gjort så stora ippoffiingar, skulle då staten icke beredvilligt så folkets önskningar till mötes och räcka det n bjelpsam hand? Det förefaller oss, liksom nan i förevarande fall bandlade på samma sätt, om om man nekade en gosse studiebiträde, är ban ville studera på egen hand; men så ort han Jät tvinga sig till studier, påkostades jan oändliga summor. Här förutsättes, att folet sjelf ville upplysningen: men saken förhåler sig lika riktigt, om folket skulle tvingas lertill. Ty staten ) har en gång upphäfvit sig Her blifvit vald till förmyndare, och det må an gerna vara, blott han är det med besked, synnerhet när det är fråga om individernas pplysning och sanna väl. Det är en commal argon bland menniskor af alla stånd och kiaser, att mdet bästa man kan lemna sina barn r upplysning; ty detta arfkan icke bortfagas. Må staten, i afseende på sina barn, äfven bejerta denna gamla fadersregel och i upplysingsfrågor icke skilja sina intressen från komnunernas! . ) Jomför Menniskoslägtets Saga I, p. 58.