OM FOLKUPPLYSNINGEN I SVERIGE. Andra Artikeln. Vi yttrade i slutet af den förra artikeln or detta ämne, att vi ansågo lämpligt välja et yttrande af Hr Prosten Åstrand, afgifvet i Fat. tigvårdskommitten, till apropos eller utgångspunkt för vår polemik i detta ämne. Isynnerhet tyckes det förtjena att tagas i betraktande hurusom då Hr Prosten vill göra gällande der satsen, att ingen kan tvingas att inhemta et: ; kunskapsmått öfver bans behofp -— stigande hvarmed utan tvifvel menas, att emedan bonden icke sjelf inser behofvet af politisk upplysning, eller, för att tala i öfverensstämmelse med föregående bild, emedan bonden, under det herremannen oupphörligt stått på honom, vuxit krokig och således på mången god dag icke fått del af ljuset, så har han ändtligen kommit derhän, alt han sjelf anser sig icke behöfva det, hvartill han aldrig förnummit, att han hbaft någon rättighet, och när han kommit på denna punkt, så bör målet med hans uteslutande från politisk upplysning, nemligen en deraf följande politisk träldom, anses vara vunnet, och det vore inkonseqvent att begå ett nytt tvångsmål genom att bocka upp igen den nedtryckta ryggen, samt dymedelst omintetgöra sina förra vackra arbeten. Emedan satsen outvecklad bar sken af sanning för sig, så bar den indragit inom sin trollkrets fyra andra Herrar i kommitten, nemligen Hr Biskop Heurlin, Dr Anjou, Generaldirektören Livijn, och Major Palander. Alla desse herrar hafva förenat sig med Prosten Å. om den meningen, att, sedan foiket blifvit så nedbockadt mot jorden, att det icke mera anser sig behöfva annat ljus än solljuset, för att påta i jorden, så bör man framgent hålla dem i okunnighet om hvad desammas frid tillhörer, eller med andra ord, emedan de sjelfva icke inse sitt behof af politisk upplysning och uppfostran, så bör man icke lägga tu strån i kors för att skingra deras förvillelse. Men sägen oss, mine herrar! skulle man icke med lika rätt kunna påstå, att ingen kan tvingas till en moralisk bandling, som öfverstiger hans moraliska behof, d. ä. hans känsla af det moraliskt rätta. De gifvas ju t. ex. de, hvilka icke akta för rof att offentligen nedsvärta medmenniskors moraliska karakter och att tillställa de hätskaste oroligheter mellan medborgare. Skulle man nu icke kunna tvinga dessa för den allmänna säkerheten farliga personer att, åtminstone i det yttre, antaga en bättre moral, än de sjelfva anse sig behöfva? Det är ju tydligt, att kunskapens nödvändighet uti ifrågavarande fall icke kan bestämmas af den subjektiva känslan af dess behof eller icke bhe-! hof; ty denna känsla kan vara förderfvad, föralskad, såsom oftast är händelsen med känslor, och som just är händelsen uti ifrågavarande fall. En Lapp, en Hottecntott, eller Vilden i allmänhet — icke känner han behof af det, som vår allmoge nu likväl anser sig behöfva, t. ex. en ckort undervisning om nödiga stycken som höra till vår kristendom, föreställd i frågor och svar,; men skulle missionsverket derföre icke söka att bibringa honom katekesisk undervisning? och huru mången af våra bönder, för att taga exempel af den jordiska upplyningen, ansåg väl, för ett decennium sedan, odlingen af klöfver, jordens enskiftande m. m. nödvändigt: