STOCKHOLM den 6 Juni. — Öppnandet af Ridderskapets och Adelns listor till förstärkta Statsutskottet fortfor till sent inpå den förlidna natten. Osktadt det skulle synas nästan omöjligt, att äfven med största flit sammanställa bland Ridderskapets och Adelns Ledamöter en nammnförtecknirg, mera afskräckande och oantaglig för hvar och en, som icke betraktar den svenska representationen rent af såsom en beskattningsmakt, hvilken bör finnas i styrelsens egna händer, att efter behag sättas i rörelse, såsom det sker i Egypten af Mehemed Alis organer, så gick det likväl igenom med pukor och trumpeter, som man säger: ty den erhöll 48 rösters plvralitet, eller 470 mot 492. Detta visar, att Herr von Hartmansdorff, om han, såsom det allmänt påstås, är den egentliga fadren för denna lista, ganska väl känner, hvar ban har sitt folk; och att han icke är den, som bindras af betärkligheter, när det är frågan om att vinna ett ändamål, hvilket ban, i frågen om anslag, förut från sin bänk ganska öppet argifvit vara att skaffa styrelsen mera penningar, än den sjelf begärt, det känner man af gammalt. Men man bör äfven ej kunna undgå, att af denna tilldragelse bemta tvänne andra vigtiga lärdoroar. Den era är, att ministeren, genom att ställa sig under Hr vor Hartmansdorffs ledning i afseende på riksdagstaktiker, cch genom att nästan utesiutarde låta sina amovibla organer, invehafvare af hofvets cch regeringens förtroende-embeten, votera om folkets skatter, tydligen visat hvad en sådan fras som den, att de nuvarande rådgifvarne ej vilja hafva andra anslag än de nödvändiga, i sjelfva verket och i handling betyder; den andra, alt anslagens beviljande nu likasom förr är dess bufvudögnpamärke, ceh att den redan anser sig stå på en nog fast punkt, för att i öfrigt vara helt ech hållet oberoende la opinionens moraliska makt här i landet. Ty på hvar cch en, som icke sjelf på befallning eller utan befallning tillhör Riddarhusmajoriteten, måste denna lista göra ett intryck, som icke hastigt skall utplånas; det är en så öppen utmaning åt nationens känsla af dess sielfbeskattningsrätt, att det, äfven med en styrelse som visat den varmaste och tydligaste syfining att öka återknyta det brutna bandet afförtroende, kulle fordras en lång tid för att vinna detta indamål, buru mycket mera då med den närvarande, som ännu icke med ett tecken, ett pår af handling uppenbarat, att den kommer tt blifva sina föregångare olik, om icke deri, tt den ämnar visa sig något mer positif och