(och två kammarskrifvare, hvilket Utskottet ickefunnit skäl tillstyrka. Kontraktsprosten Tunelius talade för förhöjnin gen ad interim, tills nästa riksdag. Antog såsom hufvudregel att lönerna till statens embetsmän må)este vara tillräckliga, om ej all lust och drift att fullgöra sina åligganden skall försvinna och tillfo(ga det alimänna långt större skada än de besparda Rikgdalerna. Meddelade åtskilliga uppgifter om göromålens tilltagande I Statskontoret efier år 1896. Hufvudgakligen i enahanda syftning yttrade sig Prosten Stenhammar, Biskoparne Holmström, Hedren och Heurlin, Doktorerne Agrell, Bruhn, Prosten Hallbeck, Prolessor Grafström, äfvensom Biskop Tegner, hvilken derjemte i förbigående gaf StatsUtskotier ea anmärkning i afseends på Utskottets skäl för afstyrkande af det ökade enslaget. Det första af dessa skäl, hvilket man kunde benämna generalbasen, vore redan återremitteradt till Utskottets närmare begrundande, och alla de öfriga skälen torde få vandra samma väg. För bifall till betäxkande: talades deremot Kontraktsprosten Sandberg, hvilken visst icke ville bestrida hvad som anfördt blifvit om mängden af göromålen och vigten, men hyste den betänklighet, att icke blott tjenstemännen i de lägre graderna egde befattningar på flera ställen, utan hvad än mera vore, och hufvudsakligen betydde, att ledamöterne voro i tillfälle att på andra ställen bekläda vigtiga platser såsom direktör vid Kongl. Maj:ts hefzapell och spektakler, ladamot i Rikets Allmänna ärenders beredning, ledamot i Kongl. Generaltulistyrsisen m. m. Om tjenstemännens tid uteslutande egzgmades åt göromålen vid det embetsverk, der de först blifvit anställde, förmodade han att den nu ifrågaställde förökade personalen icke funnes af bebofvet påkallad. Derusti instämde Prosiarne Lindmark och Källgren, Kontraktsprosten P. G. Svedelius, Prosten Ödmann. 1 ssmma anda talade äfven Kontraktsprosten Nordhammar, som tillade, att det vore i högsta måsto önskvärdt, om med tjenstemännens både åligganden och löner så förfogades, catt den dyrbara tiden ej mårte upptegas af språng från det ona embetsverkot will det andra. Afven Prosten Säve, hvilken tillika med besvarardo upptog chvad en snillrix Talare tillåtit sig skämta öfver on så kallad generalbas,, den Utskottet ansågs nog ofta: bagegna såsom inledaing till sina betänkanden och afslag, i afseende hvarpå hen förmodade det icke kunna vara någon obekant, hvilken denna uppslags-: ton är, samt att den ej helier kan af någon röpresentant jäfvas, neimligen statens knappa tillgångar och den förväntade nya organisationen af embatsverken, föe hvilken men ej velat bevilja större embetsmarnaporsonal och löceförhöjningar. Deremot ville han hemställa, hvilken grundtomen kunde vara hos de värde talare, som idkeligen yrka! på ökade anslag för de fleste af civilv embetsver-! ken, om icke den borde anses hvila på följande begge förutsättningar: comåttligheten al embettverkens behof och outtömiigneten af statens till-; gåpgars. Prosten Sidner förenade sig häri. I e Biskop Tegner replikerade Prosten Säve att i. siället för ast kalla Utskottets allmänna princip ageneralbaso, kunde han beaxämna den med lecus communis (Gemeinplatz) eller en sanning, som rik-! tig i sig sjelf, likväl vid tillämpningen kunde mäta hvarjehanda svårigheter, stundom en ogörlighet. I afseende på Prosten Säves hemställan om uppslagstonen, som låge til! grund hos dem, hvilka, olike honom, yrkade ökade anslag för embetsverken, tillkom det icke Talaren ensam att derpå sva-! ra, och, ehuru han helst sett, ait en sådan fråga! uteblifvit, finge han för egen del förklara, att han icko fann det med en klok hushållning förenligt, au likt och olikt afslå begärda anslsg, på samma gång som man erkände deras nödvändighet. Biskop Bedren förnekade icie grundsatsen för det samtidiga beklädandet af flara tjenster och erabeten, men hvilket i ve: kställigheten ofia mött hinder, som icke läto sig besegras. Om satsen antogs, fordrades i sammenharg dermed en annan lika oeftergiflig, att tjenstemännen böra vara så tillräckligen lönte, att de icke behöfde ätaga sig någon! annan befattning. Frågade om man kunde vänta sig, alt en person, som efter sju å åtta års lönilös tjenstgöring vann en befordran med 400 R:drs lön, icke både borde och måste, om sig så göra lät, på annat håll öka sin förtjenst och sina tillgångar. Kunde man fordra elier beräkna, att tjerstemännaen akulle vara upptagna ef de, enligt instruktionen dem åliggends göromål från morgon till sfton, så borde äfven lönerna derefter vara afpassade, men sådant torde falla sig tungt för statsvorket och i verkställigheten omöjligt. Derföre måste det stå! hvar och en öppet att begagna sin tid och sina krafter såsom honom bäst syntes, då det lät för-. ena sig med ets nöjaktigt fullgörande af åtagne tjenstepligter. Deruti instämde Prostarne Tunelius och Berlin semt Doktor Wieslander. Tiorde punkter. Kongl. Kammarrätten. Kongl. Moj:s hade äsiat en tillökning i staten af 13 075! Rdr 28 sk. 9 rst., hvilkes Utskottet afstyrkt. Dokor Björkman. Det redlösa skick, hvarutihbant bofarade, att erabetsvarken korame at: försättas ge-li nom den föreslagna löreregleringen, torde i främ-; sta rummet träffa Kammarrätten, som af bespa4 singorna årligen åtnjutit 45,000 Rdr. Då sådana j icke vidare funnos, kunde han ej inse annat än q att, under förbidan på den väntade reorganisatio-( nen, detta embetsverk torde, till stort mehn för ä-( rendernas gång, komma at i sin verksamhet af-; stadna. Yekadoderföre återremiss. Ungefär isam-: na syftning yttrade sig Blskoparne Hedren, Teg-1 rer och Heurlin sami Prosten Stenhammar, och 1 i anslaget måtte på interimstat till nästa rikedagc ippföras. Äfven Doktor Thomander snsåg en till-s ökning i Kammarrättons stat, med afseende på den mängd af göromål, hvaraf den vore öfverhepad,. oundvikligen nödig, men reserverade sig deremot 1 utt den må på ordinario fot bestämmas. Äfvenlz Kontraktsprosten Halibeck wmedgaf ökade lönean-: I 8 r O a 0 s lag, men tillade: cMan talar väl om de många nål, som der förekomma, och jag medger detta, nen man bör icke holler förtiga, att de på ett eet sätt tillskapas. I revisiomskontoren göras annärkningar, hvilka, till förklarings afgifvande, kringändas i landsorterne, icke sällan vittnande om ounonighet och mindre sktsamhet, samt blifva, se. an da med färklasing åtarknan dt ill tärna I.