DAT VE, CMV HVHACH POR HaStt fora sig, är för henne blott ett oväsenduliigt fohum på lifvet, men beberrskar hennc icke; hon har mäktat se förbi det — icke genom studier, icke genom en oftast förslöande verldserfarenhet, utan genom denna sinnets fullkomliga renhet, som aldrig förvärfvas, men deremot så lätt förloras. Det blir läsaren genast så lätt om hbjertat; han känner, att der finves ingenting koustladt, tvingadt, konventionelt. Religiositeten är sann och djup cceb urartar aldrig till den sjelfplågande martyrdomen eiler det i tid och otid pjunkande (vi bade så när sagt prunkande) piesteriet, som tråkar ut oss hos så mången annan qvinlig författare. Den är kärlek, men glad kärlek, lefnadsfrisk och förtröstansfull. Den är icke instuderad ur katekeser, utan ur egen meditation — ty deraf synes förf. hafva varit mägtig — och framför allt utur bjertat. Lika fri som förf. är från det andliga kotteriet, lika upphöjd är bon äfven öfver detta verldsliga pryderi, som Lbos många andra likasom på hvar sida hviskar åt oss: nog vet jag en hel bop om denna verldens smuts, men förstår att kämpa deremot, åtminstone att dölja mina kunskaper. Den fullkomligt rene vet icke någonting att dölja och behöfver ingen ting kringgå med förtäckta ord. Det orena är för borom en abnormitet, icke en egen verld med egna låckelser och egna strider mot Jåckelserna. . Men, säger man, denna renhet är dock en ofullkomligbet; och med den kan man icke måla verlden, sådan hon nu är. — Ja, tyvärr ligger en hel hop sanning i denna invändning, så vida detta asådan hon är, skall betyda det samma som sådan verlden i. allmänbet är. De målare, som offrat hela sitt lif på endast madonnor och englar, äro visserligen äfven ofullkomliga, emedan de icke tillika målat djeflar och ohyggligheter; men vi älska dem dock och — — förlåta dem många nuditeter, som vi icke skulle förlåta de andra. Desse veta också detta och vakta sig gerna att ge oss något att förlåta; de veta, att icke blott dem renovm äro all ticg ren, utan äfven den orenom ingen ling ren, Näst derna höga renhet har ingen ting hos förf. frapperat oss så, som den ovsnliga förmågan att individualisera, stt af sina bjelter och bjeltinnor göra menniskor, icke lufibilder, icke idealer. De flesta romaner — äfven de Kaldra som sötaste, åt hvilka åtminstone det sköna könet ville resa ärestoder — förefalla oss oftast såsom hertigens af Palagonia beryktade trädgård, der da granpneste blommor och buskar prunkade, men samtlige gjorda ef färgadt glass eller andra oförgängliga ämnen. Naturen var bara, som man säger, något auppbjelpte; der hennes färger icke voro nog bjerta, hennes proportioner icke alldeles efter den böge ägarens smek, der hade men fuskat aldrig så litet och åstadk:ormit en behöflig, smakfull förbättring. Allt, som möjligen kunde astöta ögat, var visligen undanröjdt och, hvad som fsttedes, ditlsgdt. Det var en nalionel trägård, der naturen icke fick luxuriera eller tiliåta sig anbormiteter. Så äro de fleste al de menskolifvets örtasårdsr, som upplåtag för oss i moderna romener, held: dem af författarinnor; och det har derföre fröjdat 038 mer än venligt att beskåda de figurer, dem nu ifrågavarande författarinna framställt till åskådande. Då äro menniskor, mer än vi nyligen sett. Framför all: skulle vi till Järnrens uppmärksambet rekommendera en Fröken Eva Nordenspets — den älskligeste och frisksste vareise, hvarmed vi nyss gjort bekantskap. Ebo som utaa en varm känsla omkring hjertat ken betrakta denna muntra, men tillika allvarliga Eva, den har sannerligen intet i paradiset att göra. Och bexnes vän, Gunnila Cederliog, som skall utgöra ett ef de der högre begåfvede och lugnt, som Greklands guder, verksnde väsenden, äfven hon är menniska, då deremot våra öfriga författarinnors tillstymmelser i samma väg äro odrägliga fantssier, stränga och sjukliga, med spörlif om själen. När de uppträda på scanen, erfar man samma känsla, som en skolpojke i ett kyrkförbör; man nödgas erkänna, att de äro mycket moraliska och religiösa och fördiga att — dö för en idee. Do säga väl, att de vilja lefva för den; men vi få aldrig riktigt i vårt hufvud, att deras diktan och traktan är lefva. För att undvika skandal, vilja vi icke nämna någon af dess. dygdenes och religionens martyrer; men läsaren känner lätt igen dem. Gunnila deremot är, med bela sin storhet, ganska treflig och lefnadsfrist, lika som Margareta Alden. Två olika exemplar af samma porträtt äro dssca båda förträffligheter imedlertid icke; och just härutinnan skiljer sig förevarande författarinna från sina föregångsrinnor i slimänhet. Dessa hafva en gång förfårdigat en typ af allt stort och ädelt; och tem framhbafva de alltid identisk, om än något olika kostymerad. Gurnila och Margreta äro deremot icka blott olika uistyrda, utsn äro genska riktigt två o!ika menniskor, hvilket vill säga någon ting helt annst. i . Läsaren skall säkert instämma i detta vårt omdöme och således äfven i vår bodräfvelsa öfver, att en dylik tslang skulle bortryckes i förtid och icke hinna (eller kanske rättare icke hinna förvärfva nog sjelfförtroende, för att våsa) förstega något arbete af videträcktare plan. Hvad vi fått, är fragmenter, eskisser, försötr. Vi vilja icke gå allmäneten i förväg, eller minska dess nöje, genom framtällning af någon analys af planer cch uppränninsr i desivcken, som aSmåsakernpo innebålls. Desa planer äro tills vidare blott bisaker; men de ro dock af den beskaffenhet, att de låta oss ange iylika af stort värde, i fall en större tenko ekolat enomföres. Då allmänheton vy gen har gå myckat att sak.