Aftonbladet – 4 juni 1840, sida 2

Ister der talangen är vigtigare än annorstädes. Ville , vi derföre, att ej dessa tjenster genom vår egen anIstalt skola falla inom några förnäma ätter, måste tl vi dervid fästa löner, att en sådan tjensseman kan I lefva någorlunda på samma fot som ds öfriga hof vens ministrar, utan att behöfva dertill använda egIna tillgångar, hvilkas uppoffring det i alla fall ej I vore rätt ädelt att påräkna, då riket fordrar deras I tjenst. Professor Retzius vitsordade i flera afseenden iden omständighet, att svenska ministrarne, i de lsod han besökt, varit sina resande landsmän till mjcket gagn och att de till och med berömdes af utlännirgar, som skattat oss lycklige att ega stödet af sådane män i främmande länder. Doktor Agrell ansåg utbyte af minister emot charg duffaires icke allestädes kunna ega rum. Om en främmande makt här håller en fulmyndig le rniser, ansåg han konvenansen fordra eit motlövsisnde förhållande å svenska statens sida. Mot 8ätsen vore opassande. Trodde äfven att en höI gre funktionär, som enligt allmänna etiketten eger joett friare och närmare tillträde till styrelsens bögIsta personligheter i utländska stster, kunde uträtta Toch verka mera än en underordnped, för hvilkenr sådant närmaro tillträde står mindre öppet. Villa Iför öfrigt nämna, att om svenska missioner kunnat bidraga till det fredliga förhållande, som nu i nära 30 år bibehållits, hade de gjort fulit skäl för sig och de kostnader, som på dem användts, och kunde medverka till ett lika lyckligt fredslugn under ytterligare 30 år, skulle de göra sig förfjente af sin aflöning och af fädernes!andets erkänsla. Prosten Ahlqvist, ansåg den nu skedda nedsättningen vara tillräcklig för ministerstaterns aflöning. Hvad som derutöfver erfordrades, (med afseende på skulden, hvsrom biskop Hedren omnämnt och hvaruti talaren instämde), borde fyllas af särskildt anslag, hvilket Utskottet icke lärer vägra föreslå, pär det beböfliga beloppet uppgifves. Professor Thomander: Jag har i Utskottet röstat för utlåtandet, i hvad det rörer närvarande fråga, af det skäl att jag gjort mig underrättad, att det förslagna anslaget skulle vara tillräckligt. Det mystiska förhällandet med minister-kassar, hvarom här mycket talats, lärer ej mycket kunna tegos i betraktande. Ej elier vet jag hvartill detta förhemligande kan tjena. Jag ser ej hvad hinder kunde möta att betala alltsammans på en gång, om skulden bestämdt uppgåfves. Atminstone borde det kunna låta sig göra på kortare tid, ännu lär kunna ske. Någon lustig bror har sagt, att, hvar som helst man ser piltar, skall man gifva dem stryk, emedan de alltid antingen gjort ett skälmstycke eller ockaå ämna göra det. Det sednare synes man vilja tillämpa på statsutskottet. Det har blifvit tadiadt för något, som det icke gjort. Först då man visat, att det förslagna anslaget blir otillräckligt, kunde blifva tillfälle att gifva föreställningar. Imellertid torde de summor, sem beräknsts i och för; ifrågsvarande bebof, kunna anses tillräckliga för aflönande äfven af högre funktionärer. Ministrar behöfva ej elder förvandlas till charges daffaires, om anspråken i öfrigt nedsättas. Man har talt om nödvändigheten jatt vid legationer, som förestodos af ministrar med högre charge, bilda blifvsnde diplomater. Denna bildning har, under tider då Sverige var en stat af vida högre rang ön nu, kunnat tillvägabringas t. ex. i slutet af Carl XI:s och i början sf Carl XII:s tid. oansedt de flesta legationerne då bestriddes af funktionärer af underordnad karakter, för att icke nämna att dessa personer, ofta af icte så hög börd, t. ex. af nyss adlade ätter eller af presteslägt, erhö.lo aldrahögst 6000 Rdr s. m., en aflöning som icke kan gifva något föredöme under närvarande förhällanden. Statsrådet Poppius talade i samma syftning som Professor Geijer och yrkade, att det i derra del må förblifva vid det som hittills varit godkändt, åtminstone till dess säkrare och bättre grunder före finnas till dessa utgifters förminskning, än de bhvilka nu åberopats. Prosten Säve ville äfven bekräfta hvad Profsssor Retzius vitsordat om våra utländska ministrars verksamma deltagande för sina utrikes vwvistande landsmän. Betygade särskildt sin tacksamhet för Svenska Ministern i Paris H. E. Grefve G. Lövenhjelm, som, vid talarens besök derstädes år 1830, på ett oförgätligt sätt understödde icke blott talaren, utsn 40 andra der vistande Svenskar cch Norrmän, med sin utmärkta välvilja och rekommendatior; — men erindrade sig lika tacksamt att vid samma tid hafva med ei mindre beredvillighet blifvit bemött af d. v. Legations-Secreteraren Friherre Rålemb i London, hvilken, under sin principals, Grefve Björnstjernes frånvaro, i egenskap af chargå daffaires uppfyllde alla en svensk ministers åligganden. Prosten Stenhammar förklarade lika med Biskop Heurlin, att ban på det bögsta måste reservera sig emot en extra stetsreglering, i hvilken supplementar-arslag skulle kunna göras för hvart enda i ordinarie stat förekommande behof, emedan statsregleringen skulle derigenom försättas i den vådligaste fluktustion, eftersom riksdagsvindarne komma att blåsa och olika opinioner att göra sig gällande vid en och samma riksdeg,. Afven Konrtraktsprosten Hallbeck instämde uti den af Biskop Heurlin efgifne protest. Prosten Lyth förenade sig med Prostarne Ödmann, Lundblad och Lindmark. — Återremiiterades. Derefter väckte Prosten Lindmark, på grund af 56 S. R. O. motion, att Rikets Ständer måtte besluta, att till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse, i hvilken de reklamera ain grundlagsonliga rättighet, att genom sina revisorer granska örvaltningen af de för ministerstaten anslagne meel. Denna rättighet grundade motionären hufvudsakligen på 57 S. R. F. ——NMRR NR — Till ledamöter i förstärkt StatsUtskott bafva uti PresteStåndet följande blifvit valde: Biskoparzre Butsch, Holmström, Nibelius, Tegner, sf Kullberg, Heurlip. Prostarne Ödmann, P. P. Svedelius, Professor Geijer, Prosten Bergvall, Dok0 , Komminister Deshlgren, Lektor LsureSN mrT:RL är mm Las ATEA w om Ls