Aftonbladet – 27 maj 1840, sida 1

RIESDAGEN. Det märkligaste som i dag passerat vid riksdagen är, att de tre öfriga Stånden emottagit en deputation från Bondeståndet. Föremålet för densammas afsändande var, enligt hvad vi förut omnämnt, Mötes-passevolansfrågan. — Statsutskottets ullåtände, hvari denna afgifts upphörande tillstyrktes, har nemligen blifvit af alla tre de öfriga Stånden äterremitteradt, och Bordeståndet beslutade i anledning deraf uppmana Medstånden att taga i betraktande jordbrukets bebof af lindring i skattebördorna samt billigheten, att alla gemensamt bidraga till utgifterna för krigshärens öfning i vapen. Vi meddela bär nedanföre så väl det anförande inom Bondeståndet, af fullmäktigen Nils Persson i Boda, som föranledde beslutet, som de tal hvilka blefvo bållna af F. v. Zweigbergk, hvilken anförde deputationen: Anförande till Bondeståndets protokoll, af Nils Persson från Södermanland. Mine Bröder! J kännen redan, att våre Medständer ogillat Statsutskottets förslag om mötespassevolansens öfverflyttning på bevillningen, återremitterat dess betänkande, och det är icke osanpolikt, att detsamma, återkommet från Utskottet, röner det slutliga ödet att förkastas, hvarigenom denna utgift älven framdeles skulle komma att, som hittils, drabba Rustoch Rotshållare allene. Jag har trott, att denna våra Medständers åsigt af saken icke bärrörer från någon obenägenhet för Bondeständet, eller någon föresats, att undandraga sig delaktigheten i en till sin natur allmän utskyid, utan derifrån, att de ej skänkt detta ämne samma uppmärksamhet, som vi, och ej gjort sig tillräcklig reda för det oförskylda lidande, som derigenom sku!le komma att ånyo hvila öfver oss, och jag bar deraf iedts till den förmodan, att en framställning härom, genom en Deputation rill Medstånden, skulle kupna föranleda en ändring i deras åsigt. Innan jag formligen begär Ståndets yttrande öfver deta mitt förslag, anhåller jag imediertid, att få till Edert minne återkalla dö florfaldiga rättmätiga grunder, hvarpå jag tror en sådan framgällning kunna stödjas. Det är Eder, mine Bröder! bekant, huru Bondeståndet, redam år 1809, vii det nya stateskickets början, icke ansåg regeringsformen tillräckligt betrygga svenska allmogens billiga anspråk på lindring i skattebördorna; våra protokoller vitsorda, huru Bendestårdet, såsom vilkor för regeringsformens antagande, fordrade en närmare förklaring af 414 :s bestämmelse, angående privilegierna, som yrksge en jemnlikare beskattning. Det är äfven kändt, att Ståndet då emottog de bögtldligasto försäkringar af då varandes Konungen, att vid de uppkomna frågor om jemknring af privilegier och skyldigheter, i hvilka de öfrige Stånden förklarat sig vilja gå Bondeståndet till mötes, använda dess bemedling med all den kraft, som lagar OCh ömsesidig billighet medgifva. Det var I förlitanda på dessa löften, raen framför allt på den garanti, som grundlagarne tycktes erbjuda åt hela folket, att se sine rättigheter och sina allmänna fördelar bevsrade genom en kraftfull regeriogamakt, genom-ansvarige rådgifvare och embetemän, samt gecom kontroller på förvaltningen, domstolar och embetsverk, som Bondeståndet nöjde sig med en statsförfattning, hvilken Jikväl icke i allo ansågs tinfredsställa folkets önskninger, vtan af dess ombord genest förklarades erfordra en snar utveckling och förbättring, hvilket de trodde sig hafva säkert förberedt genom offentligheten i lagstiftning, lagskipning och statsförvaltning, samt genom den fria yttranderätten.s Det är med bekymmer, som fosterJandsvännen måste skåda tillbaka på de trettio år, hvilka sedan förflutit. Den oprivilegierade jordens innebafvare hafva de obestridligaste: skäl att klaga; desse, hvilka utgöra massan af folket, hafva icko ännu kunnat vinna den ringaste Hndring i sina grundskatter, under det aw alla de former blifvit beståndande, hvilka åt de öfrigetrenne Stånden bevara makten, att med deras tre röster be