Aftonbladet – 21 maj 1840, sida 2

I hört, skall älven en pretest vara af ombudet för dessa förstnämnde ingifven till RådhusRätten, hvaraf skall upplysas, att det i 5:s stat såsom desses skuld upptagna betydliga belopp, som, om vi mianas rätt, ;utgjorde cirka 49,000 Rdr, bör ur staten utgå, såsom alldeles oriktigt. EESOCETTERERST IDRE (Insändt.) En blick på Riksdagen från Landsorten. Det stora talämnet nu för tiden, som gör alt väder och väderlek nästan råkat i glömska, är Riksdagen. Nationens hopp på denna, 1840 års, Riksdag gick upp som en sol, och skulle äfven hända, att denna sol, såsom så många föregående, kommer att nedgå öfver ett fruktlöst dagsarbete af nationens män, att den skörd, som tid efter annan blifvit utsådd på det fosterländska fältet ännu en gång måste öfvergifvas och lemnas åt natten, så frukta vi dock icke, att denna skall blifva en vinternatt; och en lindrig frostnatt torde till och med påskynda mognaden af det en gång matade axet: aSvenska folkets långsamt mognande öfvertygelsen. För brådmognad var aldrig att frukta. Den som, med det allvar saken förtjenar, betraktar vårt statsskick, gör en sorglig betraktelse öfver en trasdrägt med en cch annan äkta galon från fordom och många oäkta ibland trasorna). De tusende små motionerna vid våra riksdagar äro intet annat än Jika många försök att lappa hålen, att sätta nya klutar på ett gammalt kläde, hvilket slutas på samma sätt i det politiska som i det religiösa. Detta lappskrädderi, som utom dess stadnar vid ett blott projekimakeri i allmänhet, är en, från ett annat båll mycket önskvärd afledare från allt radikalt, och hbjelper oss icke — produkten af dessa tusende tal blir en nolla. Det enda som kunde bjelpa oss vore om folkets representanter med samlade krafter genomarbetade och omarbetade sjelfva grundvalarne för det bättre tillstånd, som nöden till sluts skall lära oss att finna, sedan den först lär joss att söka det, och efter hvilket lyckligt utförda arbete alla.speciala och lokala förbäitringar, med hvilkas ombestyrande riksdagen nu kringgår högmålsfrågorna, skulle sjelfmant komma i sinom tid på samma sätt som alla små sår på menniskokroppen läka sig af sig sjelfva, om sjukdoms ämnet först bortskaffas ur de inre delarne. Behbofvet af ett förändradt representationssätt är så allmänt kändt och erkändt, att de röster, som motsäga detta behof, endast väcka medlidande, icke fruktan. Hvarföre börjar då icke vår Riksdag med sin egen reorganisation, med det arbete som vore mest belönande för de arbetskrafter, som mnu spillas i onödighet, om också i välmenning. Kollektivt taget synes detta arbete vara öfverlemnadt åt la force des choses — man lägger in sina åror och flyter med strömmen. Det betes att Rikets Ständer äro en statsmak: må då den makten visa sig i ett resultat vid bevakandet af folkets intressen, bland hvilka en nedsättning af skattehördorna torde vara vilkoret för hvarje framsteg på civilisationens, på humanitetens väg, hvilket är äfven den andra statsmaktens predikotext eller egentliga texten för toma komplimanger, så länge staten, så att säga, tager brödet af barnen — det dagliga bröd, hvarom de bedja och hvarför de svettas — och gifver det bort i öfverflöd. En myndighet, dess byggnad må vara så tung som helst, står icke fast mot floden och stormen — och dessa komma omsider — då den ej hvilar på Rättvisan; en regering är icke af Gudi längre än den handlar i öfverensstämmelse med den gudomliga viljan, att menniskoslägtet skall förädlas, frälsas. För att blifva tiggare och till slut vildar, behöfva menniskorna ingen regering ; och hvad skola väl vi blifva annat, när år efter år samhällstillståndet företer ökade anslag till dess föregilna förbättrande? Hvad skola vi tänka om ett uppbördsverk, som immerfort ropar på mera, och aldrig får nog — en mage, som sluker allt hvad som kan fås, utan att deraf beredes någon näring och lifskraft åt kroppen — ett kolsvart svalg, hvaruti solens strålar nedströmma, utan att det deraf upplyses. Ett sådant system, ifall det är något, förutsätter att de menskliga driffjedrarne för detsamma icke tänka på ändan, eller också att de bafva brådtom att komma dit. I den mån en regering bringar nationen antingen till rikedom eller fattigdom, är dess egen position lyeklig eller olycklig: lika mycken eller lika liteh garanti den gifver för den allmänna känslan af välbefinnande, lika mycken eller lika liten garanti har den sjelf att påräkna. Ty i yttersta momentet beror hvad man kallar atronens försvar, på folket. Men armeen är ieke folket, i bvars fosterlandskärlek, som helt enkelt är hemitrefbad, militärförsvaret bar sina rötter, om det nar några. Göres deremot denna vapenrustning för tung och för grann, så förtvinar och ) Att i så inpfema ord uttalad sin tanke, lärer väl uppväcka stor förargelse Hland alla dessa Pruda,