komma till det intressantaste al sjellva debatterna. — PLN Grefve David Frölichs yttrande på Riddarhuset den 9 Maj vid återremissen af 33:e hufvudtiteln : aVi hafva nu åhört under 2:e dagars plena anmärkningar, rörande Statsutskoitets förslag, att reglera 3:e hufvudtiteln. För dena, som ej förstår eller anses kunna förstå krigsvetenskapen, hvarutinnan vankats åtskilliga intressanta föreläsningar, har åiskilligt varit att lara och lakttaga, och jag anser mig icae böra dölja beskaffenbeten af det intryck jag rönt, då jag å detta rum haft tillfälle åhöra, bvad jag torde få anse för större delen af svenska krigsbefälets samfäldta tankar och åsigter öfver armåens tillstånd och bebof. Enligt deiia intryck förefaller det mig, som hade befälet, med få undantag och endast utgående från den synpunkt detta befäl såsom en från sambhällsinrättningen i öfrigt frisiående korps, hade atv iaktiaga, betraktat regleringen af armesns stat. Och om det då å ena sidan är tillfredsställande att erfara, -det en allmännare spridd humanistisk bildning, i förening med den mera utvecklade vetenskapliga, närmat militären till det civila, utan att bafva förringat eller gjort intrång på det heroiska, så kan man å andra sidan icäe undgå att beklaga, det militären icke synes vilja uppfatta frågan om statens utgifter för militära behof ur samina synpunkt, som landets öfriga invånare, nämligen om det egentligen nödvändiga och ändamålsenliga för landets försvar — detta nödvändiga, pröfradt, med hänseende till landets tillgångar. Att vilja bestrida, det en armå, för att ånyo uppträda på Tysklands eller Lifflands slätter, måste, efter konstens reglor och andra kontinentala pationers exempel, ega proportionen af de olika vapnen så eller så, vara organiserad så eller så till sqvadroner elier plutoner, vore en dårskap af hvarje person, som icke genomgått graderna. Så snart Hrr Repsesenanter af militärståndet med sin enorma öfvervigt inom Ridderskapet och Adeln behaga uppstälia den debattabla frågan på denna gruad, så hafva vi öfrige intet annat att göra, än att maka ät ess; ty på denna, för den strategiska exercisen inskränkta arena böra vi ingalunda stå i vägen. Skulle åter en och annan lika mycket statsman eiler till och med simpel landtman som militär tillåta frågans förflyttning på en annan, måhända högre grund, den af det nu nästan isolerade Sverges effektiva försvar till möjligaste bästa köp, så fråga vi vördsamligen: om värt krigsbefäl verkligen vill påstå, att hvad lardet, under eti 95:årigt fredstillstånd, på dess begäran i ständigt stigande skala tillsläppt, verkligen blifvit användt på ett sådant säst, att, i bändelse af behof, ändamålet befunnits motsvaradt? Om den så mycket beprisade stående och inde!ta stammen verkligen skolat visa sig af on så frervägands förtröfllighet, att dess intrinseka motstånds kraft mot ett fiendtligt infall jemförelsevis varit större, än eN med samma kostnader organiserad mindre ständig här, såsom cadre understödd ech införiifvad i farans stund med en fullständigare och likväl på det hela icke dyrare nationaibeväriog? Om de vakanser, sore hittills utan impuls från Ständernas önskningar flerfaldigt tillåtits, ja befordrats inom de iadelta regementerna, för att lemna tillgångar till musik och anåra till försvaret egentligen direkte icke behöfliga ändamål, äro och böra anses principenliga, men deremot Statsutskottets förslag till vakanser principvidriga? Och om ändtligen, vid genomläsningen 8f revisionsberättelserne, med hvilken genomläsning jag fruktar större delen af våra tappre Talare å detta rum föga besvärat sig, närvarande representation verkligen kan bafva inhemtat den öfvertygelse, att med statens medel, anslagne eller ämnade på ett eller annat sätt till försvarsverket, så blifvit hushålladt, att nationen kan bysa serdeles förtroende till sine försvarares här yttrade omdömen, om ansvarens ledande till försvar i verkligheten. Jag behöfver blott hänvisa till artiklaroa under Kongl. Krigskoliegium och specielt deraf beträffande utredningsafdelningen, passevolsnskassorna, extra anslagsredovisningen, rm. m. Den uppfattning, hvartill man oemotståndligen tvingas af Revisorernes granskning i dessa delar, huru ofullständig än densamma måst blifva, i anseende till räkenskapssättets i flere de