Aftonbladet – 12 maj 1840, sida 2

nsatltonsvag, lemnpade det betydelselulla teckn af sin värdighet till dess ännu varande innehaf vare, som genom sina gällande iusteg hos Ko nungen troddes blifva i stånd att verka för na tionens bästa. Nödvändigheten att icke allt fc uteslutande vidhålla indelningsverkets orubblig het och militärlyxens förökning; vigten af de materiella delens uppbjelpande, som i lång ti fått stå tillbaka för personalens ökning och milj täriska fester — ty annat kan man svårligen ka!!l de stora lägren; allt sådant väntade man sig ir sedt och erkändt af de nya ledarne. Armer lönereglering omtalades såsom ett mästerverk ackordernas försvinnande utgafs såsom ett önsk värdt mål, hvartill blott Rikets Ständer behöfd i låneväg försträcka penningar; förbättrandet : pensionsväsendet inom armåen (egentligen arme befälets ensak, emedan pensionsfonden är a anse såsom bufvudsakligen enskild egendom, huru staters bidrag ursprungligen gjort inrät ningens framgång möjlig), lofvade en ökad tjens! barhet; och några åtgärder i besparingsoch or ganisationsväg (t. ex. artilleriets tillökning, ge nom Konungens eget värfvade regementes in dragning) tycktes lemna utsigt till ännu stör resultater, då Rikets Ständer helt oförmodadet vi den riksdagen helsades med underrättelsen o1 behof för försvarsverket, som ingen kunde an: och med anspråk på anslagssummor, som inge regering förr vågat på en gång sätta i fråga om ej för ett öppet krig. Det skulle föra oss för långt, att ingå i de taljerna af dessa financiella förhållanden. D synas förtjena en serskild återblick; ty oneklige utgöra de ett af de mest utmärkande dragen då varande styrelses sorglöshet och nationalre presentationens medgörlighet. Här må endas nämnas, att, efter den mest ytliga granskning a behof, hvilka regeringen, utan att de en gån blifvit i vanlig administrativ form utredda, med delat Rikets Ständer, dåvarande Statsutskott till styrkte dessa anslag och Stånden beviljade dem Rikets Ständers skrifvelse af den 19 Mars 1830 innehållande beslutet derom, qvarstår i sitt o motiverade, tillrafsade skick, såsom ett sann konterfej af denna i Sveriges häfder sorglig minnesvärda riksdags Statsoch Expeditionsut skott. Den utvisar ibland de till 4,122,60( R:dr beräknade extra anslagen icke mindre äl! 2,972,000 R:dr till försvarsverket; genom dei dessutom, utöfver förutvarande tillgång, då till vägabragta förhöjningen på ordinarie anslage på 3:e hufvudtiteln, kan man antaga, att unde de beräknade 5 åren till 1835 års riksdag, an slaget för försvarsverket ökades med omkrin 800,000 B:dr om året. Hvad riket för denn betydliga utgift erhållit i ersättning, blifva vi tillfälle att närmare visa, vid genomgåendet a 1834 års riksdagshandlingar; men de represen tanter, som år 1829 förutsade, att dessa mil lioner skulle bortskänkas utan ändamål, hafvi blifvit mera sannspådda, än de sjelfve ens kun nat förmoda. Utom denna ansträngning för erhållandet a statsmedel till försvarsverket, utvisar denna riksdag ingenting annat, som kan ådagalägga krigsförvaltuingens verksamhet, än förslaget till en ny lönereglering för armåen, grundadt på Indelningsräntornas ingående till statskassan, embetsoch tjenstemännens aflönande med kontanta penningar, m. m., men hvilket förslag icke i stånden understöddes af regeringens egna ledamöter, utan förvandlades till blott det vanliga yrkandet af ökade anslag för den nya löneregleringen, hvilket de medgörlige Ständerna äfven biföllo. För öfrigt finner man väl spår till utarbetade förslag angående ackordernas amortering och befälspensionernas förhöjning, hvartill dels anslag, dels kreditiver begärdes; men i hvad som rörde den egentliga armå-organisationen och som kunde hafva inflytelse på rusttjensten, roteringsskylligheten, värfvade truppernas kostnad m. m., stod allt på gamla foten. Det torde ännu vara friskt minne, huru Konungen vid denna rikslag afgaf en proposition om mötespassevolansen, syftande dess fortfarande i ytterligare 15 år, ned nedsättning från 8 till 7 R:dr Banko för varje rustningsoch roiesummer, men i öfrigt ned samma wvilkor, som år 1812 fastställdes; uru alla rådgifvarne hade reserverat sig emot örslaget och yrkat, att denna kostnad borde på ikets stat uppföras, samt ej allenast af rustoch otehållare uttagas; huru genom tre Stånds belut och emot Bondeståndets protest, detta onus ortfarande ålades jorden, och huru således detamma, ifrån att grunda sig på enskilda konrakter emellan kronan och individen, blef ett åiggande, som Konung, Adel, Prester och Borare påtvungo rustoch rotehållare, såsom en ligt, fastän det i de flesta fall, enligt knekteontrakten, egentligen varit soldatens skyldighet tt underhålla sig vid mötet. En proposition, som . St. emottogo, angående städernas inqvarteingsbesvär, föranledd af R. St.rs redan 1809 ch 1810 gjorde och 1823 förnyade framställingar om behofvet af undersökningar derom, ar den enda regeringsåtgård. som ådagalade