Aftonbladet – 12 maj 1840, sida 1

legium; men då denua orgsnisation sidermera upp bäfdes, hade indelningen 4833 frångått Krigskollegium. Sedermera hade etw erfvode; om Taliren mindes räit, af 500 Rår i månaden blifvit snvisadt Presidenten på besparingarne och extra utgiftsmedlen. Då genom införandet sf departementslstyrelse en ny organisation af det ifrågsvarsnde embetsverket, efier all sannolikhet, förestod, trodde Talaren ett löneanslag för en President dersiädeg mindre nödvändigt. Om detta embete skulle fortfara, insåg bean intet hinder, attju detsamma kunde uppdregas åt någon tjenstfri gens:aisperson. I samma syftving, som Prosten Ödman, yttrade sig P:ostarne Sandberg och Hallström, med hvilka Doktor Björkman och Prosten Ahlqvist förenade sig. Denna punkt af betänkandet återremitters des. Lektor Källgren teserverade sig mot återsemissor. Flere af Ståndets ledamöter hade rejsn vid föregående tillfällen fästat uppmärksamheten på den aftsgande välmågan i Jandet, och på nödväadigheien af lindring för folket i dess tunga skattebördor. Ingen känner detta bättre än prosten, om han vill käocna det. Det bade månzen 2äng försfailiv Talaren peklegansvärdt och förundensvärdt, att besparingsandan inom Siatsutckowuet sällan vunnit Ståsdets echälllga bifall. U.skoitet hade säkerligen, vid uppgörandet af siza betänkanden, afmätt uigifterne efter tillgångarne. Nu vil! man söpderrycka och förkesta U.skottets förslag, hvilket målte vara afsigten med de många återremisserne, hvilka synas öÖfverskrida gräns och måtta. Talaren trodde hvarken Konung eller lard vinna derpå. Konungen älskade land och folk, och kunds icke vilja so detta folk allt mer och mar utarmedt. Man finge ej blott se på bohofven; man finge, såsom ordspiåket lyder, rätta mun efier matsäcken och sträcka foten efter fållen. Throntelet hade ingifvit det glada hoppet om ena minskning i skattebördornpa, men detta hopp började allt mer och mer försvinna, Talåren fruktade, ej till landets bästa. Han skulle ej anss sig motsvara hemmavaraade kommittenters förtroende, om han ej öppet och oförstälidt yttrade sin tauka. Dit vore ej bans afsigt, att fönärma eller såra någon, blott att söka det gemensamma målet: allmänt väl. En del ef Ståndets ledamöter komme mähända från mera välmiende bygder, än ban; de kunde då so folkets belägenbet ur en arna synpunkt. Han hyste ektviog äfven för den öfvertygelse, som vore motsatt hans. Prosten Sandberg oeh ett par andra ledamöter af Siåndet instämde i hvad Hr Källgren yttrat. Aodra punckien i betänkandet, om anslaget för Krigshofrätien, förekom derefter i ordningen, S:atsutskottet hade väl föresiagit fortfarande af det bittills uppförda anslaget, men derjemte föreslagit Ständerna, att anhålla om upphäfvande af dennva domstol och dess befattnings öfverflyttande på Hofrätterne. Prosten Nordhammar ville alldraförst tillkännpsgifva i många stycken den mening, att svenska folket i många provinser behöfde lindring i skattebösdorne, och att em sådan lindring vore af bögsta nödvändigbeten påkallad. Man måsts nu komma från ord till sak. Det vore en pligt för honom, ett redogöra för sitt handlingssätt; han hade dels gjort det, dels ämnade han göra det. Naturligtvis saknade ban insigt i krigssäsendet, då det vore fråga om dess detaljer; men han kunde deremcot ej frånkäona sig sjelf förmågan, att hafva en mening om det hela. Han utgick dervid ifrån tvenne satser; den första, att fåderneslsndet icke kunde försvaras utan en ändamålsenligt organiserad npationalbevärliog. Konungen sjelf hade sagt det, och det vore ej farligt, att tro denna autoritet. Den andra satsen vore den: att devuna organisation icke kunde ändamålsenligt verkställas, så vida icke bespariogar på andra utgiftshåll göras. Detta vore Talarens fullkomliga öfvertygelse, och han stödde den, bland annat, på officiella. uppgifier, på de upplysvingar om förhållandet med svenska joidens skuldsättniog, hvilka fionas i Justitiestatsmitisterns af trycket utgifne ombetsberätteiser. Enligt dessa embetsberättelser hade svenska jorden, ifrån 48314 till 4837 blifvit skuldsatt med 56,812 484 Rår. Under samma tid hade väl intekningar blifviv dödade till ett belopp af 24 800,000 Rdr, men summan, som återsiod, blefve i alla fall den högst betydliga af 32 000.060, hvarmed jorden bliivit skuldsatt under loppet af 6 år. Man kunde väl bäöri göra något afdrag för gamla intekvingars förnyande, och äfven medgifva, at åtskilligt kunnat blifva återietaldt, utan att det syntes i Justitiestatsministernsg embetsberättelser; men på det hela vore förbålliondet med skuidsättningen alltförstarkt i ögonen fallande, för att icke väcka en sorglig uppmärksamhet Under detta märkvärdiga fec um dolde sig den högst eftertänkliga sanningen: att Svenska jorden år från år skuldsätter sig. Om man, för att ej räkna för bögt, blott antoge hälften af de 32 millionerne, eller att jordbrukot under 6 år ökst sin skuld med 46 millioner, så blefve i alle fall den slutsatsen ofelbar, att jordbrukaren öfverhufvud under denna tid ej varit i tillfälle att betala på sina skulder. Kan mean väl dä säga att jordbruket är i eu stigande välstånd? Det går tvertom nedåt. Telaren ville ej dermed sägs, stt ej många partiella förbättringar skett i jordbruke: under de sedneare ären; men den högre sfiastningen svarade ej emot de högre ränterna och de på jordbruket hvilande bördorna. Jordbrukarne öfverhufvud skudsatte sig årligen allt mer och mer. — På dessa grunder hade Tslaren för sin ringa del mycket betärkende vid att gå in på tyngder. All:, som rörde landets försvar, hvilade tyngst på jorden; och man borde taga i betraktande det verkliga tillståndet i landet. Välståndet hade ofelbart sjunkit. I Uppland, den Provins Talsren bäst kände, hade ladugårdarne sodan 4834 minskats meden fjerdedel. Kronoutskylderne giogo väl in, men man förde sitt foder, sin boskap till torgs. Förbållendet borde fästa styrelsens allvearligesto uppmärksambet, och innen isndets verkliga belägenhet blifvit tagen i betraktonde, kunde Talaren ej lemna sin röst till mångs af de anslag, som blifvit begärda. Han kunde dock ej kelt och hållet instämma i StatsUiskottets åsigter, ehuru han gillade dess eparsamhets-anda. I afseende på den speciella frågan om Krigsbofrättens indregning, yttrade sig. bifällande, Doktor Björkman, Prosten Gumelius, Biskoparne Beurlin mn od dan AA mm SR mes vh RA