stå genom garnisonens indragning, verkar då ingenting, hvarken till eller ifrån. Skälet för det värfvade kavalleriets bibehållande, att det kostar mer i fred, än det indelta, men att denna kostnad i krig är föga drygare, och således ej så kännbar, betyder således, i fall vi öfverhufvud få antaga minst tio fredsår för ett krigsår, att staten, för att under de: sednare ej nödgas utgifva 4000 Rår mer, under de förra bör utgifra 40,000 Riår. Om sålunda t. ex. lifgardet till häst och Kronprinsens I husarremente vå de sista 25 fredsåren kostat tillsammans omkring 5 millioner riksdaler, har staten idå utgifvit denna summa, för att, vid infallande krig, icke behöfva gifva ut 200,000 Rdr mer. Om likvål det är bsvisligt, att Sverge för sitt försvar licke behöfver ens den indelta kavalleristyrkan, j försvinner äfven denna sistnämnda vinst. Då imedi lertid någon lättskrämd torde förskräckas vid föreI ställningen om hela garnisonens indragning, will jag gå en medelvåg och föreslår sålunda, det Ständerna måtte besluta indragning blott af det ena ifgardesregemeniet — och valet torde häri böra löfverlemnas åt Regeringen samt af lifgardet till häst, men bibehållandet af det mindre kostamma Kroopriosens husarregemente, af hvilket, som ej (egande någon bestämd station, Regeringen kan inkommendera den styrka, bon anser nödig till garI nisonstjensigösing i hufvudstaden. De båda till indragning bestämda regementernas anslagssumma för personslen öfverflyttas då på indragningsstat, och hästar jemte behöfliga utredningspersedlar försäljas. Esa följd deraf blir, att kostnaden för garnisonssjukhuset bör kunra nedsättas till 45,000 Rdr. Gulllands nationalbeväring är olämplig, såsom på en gång otillräcklig och för stor för öns försvar, och bör derföre indragas samt provinsens ungdom underkastas den allmänna beväringsskyldigheien, hvarvid tillräckligt befäl för dess exercis bör bibehållas och det öfriga föras på indragningsstat. Krigsakademien på Carlberg bör upphöra under sin nu varande organisation, för att blifva en tillämpnings-, eller rättare, en polyteknisk skola, men Siänderna derom icke anhålla hos Rogerinsen, utan deröfver fatta ett formligt beslut, hvarom Besvärsoch Ekonomiutskotiet torde böra anmodas, att inkomraa med förslag. Anslaget för s. k. oförutsedda militära utgifter bör helt och hållet försvinna, så mycket mer, som, enligt regsringsformens 63 , ett kreditiv för detta ändamål bör finnas och af hvarje Riksdag anslås. Från detta eger då Regeringen att hemta medel till oförutsedda utgifter, äfven af militärisk beskeaffenhet. Det är väl sant, att man jemväl här icke har någon tillförlitlig garanti för utgifternas verkliga behöflighet och ändamälsenlighet; men de kunna åtminstoae då icke helt och hållet af godtycket bestämmas; de måsta reqvireras från Riksgäldskontoret, hela Statsrådet deröfver vara hördt och användandet redovisas., Utlåtardet föredrogs dereftor punktvis och Ståndet biföll 4:sta punkten: Kongl. Krigskollegium och Utredningsförråden. Vid 2:dra punkten Kongl. Krigs-Hofrätten, åberopade Dahbllöf sitt skrifteliga snförande, och deri förenade sig Pelir Mårtensson från Jöaköpiogs län, Jonas Andersson från samma lån samt vice talman Pehr Eriksson. Hans Jansson åberopade jemväl Dahllöfs anförande och R3avisorernas i utiåtandet anförde yttrande, samt yrkade, det Krigs-Hofrättens embetsmäns löneanslag mätte på iadragningsstat öfverflyttas. Fredrik von Zweigbergk från Skarsborgs län yttrade sin förundran deröfver, att Uiskottet instämt uti Revisorernas mening, men likväl bibehållit ifrågavarande ans!eg, lika som om Ständerna ej skulle hafva rätt ait, utsn andra statsmaktens medverkan, ställa nämnde anslag på indragningsistat. Anders Andeörs-son från Skaraborgs län yttrade, att Statsutskottet visserligen instiämt uti Revisorernas mening beträffande Kriss: Hofrättens umbärlighet; men Utskottet hade ej kunnat uppfstta snnat, än att Dom, stolen först måtte afskaffas innan anslaget kuhde uppföras på indrägningsstat; och då det tillkommer Konung och Ständer gemensamt att göra nya Lagstadganden, torde Ständerna ej ensamt kunna afskaffa det stadgande, som påbjuder, att en KrigsHofrätt skall existera. Yrkade bifell. Kihlblom åberopade Revisorernas yttrande och framställde vådan af en Domstols-inrättning, uti hvilken endast en Ledamot måste vara lagfaren; vid hvilket förhållande han ansåg Kongl. Hefrätterna vida bättre vara kompetenta att döma uti da mål, som nu tillhöra Krigs-Hofrättens behandling. Strindlund armärkte, att afskaffandet af en Domstol är ett lagstadgande, som beror på Konungs och Ständers gemensamma beslut, och avsåg intet vara att vinna af en återremiss. Dahllöfupplysto att de vid KrigsHofrätten anhängige mål äro ganska få, men Rutberg såg ingen våda uti att bifalla Uiskottets uilåtande i denna del, helst Utskottet förklarat sig instämma uti Revisorernas yttrade mening. Propositionen föranledde en votering, hvaraf resultatet blef återremiss. (Forts. följer-)