Aftonbladet – 6 maj 1840, sida 1

De Ms1res framställnipg. BONDESTÅNDET. Plenum den 29 April. Innan Ståndet i detta plenum började föredragningen ef StatsUtskottets betänkande om de serskilda hufvudtitlarna eller de ordinarie statsutgifterna, begärde Hans Jansson från Elisborgs län ordet och uppläste ett anförande, hvilket vi anse förtjena att ordagrannt meddelas, emedan nästan hela Ståndet tycktes instämma uti dess isnehåll. Det lyder som följer: aDe frågor, vi vu skola behandla, äro af den största vigt, icke blott i anseende till hvad de närmast röra skattebidragen, — beloppet af de uppeffripgar Svenska folket måste åtaga sig till upprätthållande af statsmachinens gång, utan kanhända ännu mer för det icflytande på sjelfva denna gång vårt beslut hä öfver kan medföra. Grundlagarne hafva delat något ojemt emellan statsmakterna. De bafva gifvit den ena något mera än bon rätteligen hvarken behböfde eller borde bafva, och den andra jsmföseilsevis så mycket mindre; de hafva icke tille: känt folket rättigheien att stifta lagar, utan regeringecs medverkan, men tillåit denna sednare, att ersam bes:änma öfver folkets enskilda angelägenheter; att ordna sättet huru det skall förvärfva sina oundgängligasto bebef; att godtyckligt beröfva det medlen dertill, att, med ewt ord, ingripa i det inne;sta af dess lif och hålla trådarve för dess tillvarelse i sin hand; — ty denna makt äger hon i sjelfva verket genom den så kallade ekonomiska lsgstiftningen; — de hafva lemnat åtregeringens godtycke, huruvida folkets beslut öfver sina angelägnaste ärender skola erhålla kraft af lag, och huru de sedan skola verkställas; de bafva dertill blott hvart femte år öppnat ett inskränkt, till större delen af regeringen beherrskadt fält för ständernas verksamhet, under det styrelsen oupphörligen fortfar och 8f ingenting inskränkes. Wnder det således styrelsen i vårt närvarande samhällsskick betyder nära nog allt, betyda folkets representanter så ganska litet utan hennes ynnest och tillåtelse, ett det skulle kunna kallas intet, i fall ett sådant medgifvande icke innebu:e en svaghet och missiröstan, som men ej bör hysa. Grunodlagarne hafva nemligen åt ständerne förvarat ett medel, som, sätt begegnad!, nära nog kan ersätta saknaden eller bristerna i öfriga prerogativer, beskattningsrätten: allt ankommer då på dess begagnande; allt sökommer på, att ständerna göra sig reda för dess u:sträckring, att de af den ingentiog eftergifva, att de i dess utöfning ingenting försumma af de föreskrifter och noggranna bestämmelser de ega att afgifva. Släppa de deta medel ur händerna, eftergifva de det ringaste af de rättigheter det uppdroger åt dem, så underkasta de sig den andra statsmaktens godtycke, ech få åtnöja sig med hvad bon finrer för godt, tillåta dem utöfva af de frioch rättigheter de efier bokstafsen skulle ega. Det är då af bössta vigt, att ständerna noga erinra sig, stt de allena ega beskattningsrätten, icke endsat rättigheten stt bestämrna skatternas belopp, uten äafvea deras användande; att, med undantagande af indeliningsverket, regeringen icke eger nåaon röst i beska:tningsfrågor, att ständerna icke ens kunna åt henne medgifva någon sådan, emeden de ej kunna ändra grunrdlagarne, annat ör i vs undlagsenlig väg, och a:t de beslut de i dessa äranen fatta, bero a? dem allena, utan den ringaste inblandoicg af den sndra statsmak en. De hafva således i detta hänseende fria händer; och då deg är det enda, hvari de hafva det, är det så myckeg nödvändigsare, ott de begagna denna frihet med all den omsorg, med all den urskiljning, men tillka med all den kraft och frimodighet, som deras pligg mot det allmänna fordrar. Denna, pligt är stor och emfettande. Den bjuder 088 att so på de skettdragandes förmåga, men derjemte på statens verkliga bekof, och laga så, ati intetdera åsidosättes. At denna afvägning är svår, mäste medgifvas, likväl kanhända icke den svårsste, ty hvarje samhälle eger inom sig alltid styrka att anskaffa hvad till dess verkliga tjenst kräfves; hvaremot ingen stat bör utgöra något utöfver detta behof. Det kan likväl olika uppskattas, likasom i smått ett hushålls förnödenheter kunna olika bestämmas, i mån af välvils jans och nödvändighetens ingifvelser, i den mån husfodren finner sina bemödanden af familjens öfrige medlåmmar mötta af fliten, sparsamheten, erkänslan, ektningen för dess vilja och den egna ansträngningen för gomensam förkofran. Rikets Ständer befiana sig i detta hänseende, i busfadrens ställe. De böra tillse, huru statens medel biifvig använde, med hvad förstånd och hushållning de begagrats, kuruvida blott det verkliva behefvet, eller det inbillade och föregifoa dervid afsetts; men de böra ej inskränka sina beräkningar endast häre till — de böra gå ännu längre, — de böra pröfva