Aftonbladet – 5 maj 1840, sida 3

medelst gifva rötterna fritt andrum att uppskjut: nya skott. — St. Schedvie den 24 April. Förliden Onsdas hade vi här ett hemskt skädespel. Det lägande elcmentet visade sig i sitt största raseri och lade inom några timmar hela Uppbo by i aska, undantagande 2:ne gårdar och mannbyggningen till gästgifvare gården. Stormen gaf ökad styrka åt lågorna, och fara var, att äfven en angränsande by skulle anc tändas. tMenniskokraften och klokheten tyckte förgäfves uppbjuda sina bemödande, Man hörd blott de olyckligas vemodiga klagan och kunde e annat än häftigt uppröras vid åsynen af deras förstörda bostäder. — Vauhedrande är det för menskligheten, att många stölder begingos under den fasansfulla branden. De hbusvillas öde är derigenom mera tryckande och kännbart. Hjelpsamheten och välgörenheten söka likval att lindra de betrycktas härda lott; och man har hopp, alt de åter skola resa sig på de svarta ruinerna. Svärdsjö den 26 April. Sist på vinterföret drunknade 2:ne karlar i Elfsundet, !; mil nedom Bo :gärds Gästgifvaregård, på den för obekanta så farliga sjövägen deremellan och Suudborus kyrka, der ofta olyckor tima genom fylleri och ötverdåd. Den ene var en annars nykter, förmögen och välaktad bonde, Hol O. Anderssen frän Klockarnäs, ech den andra hans dagkarl för tillfället. Petters E. Görsson från Öfyvertänger, alltid känd för fylleri, oordentlighet och öfverdåd. O. Auderssun, som egenutligen icke hade sin kolköring på Fahiun, skulle nu, såsom bönderna i öfre delen af sockner vanlgen bruka, sist på föret göra en resa dit till uppköp af diverse förnödenheter. Han hade i sällskap äfven med sig sin farbror, också en ordentlig och välkänd man, samt dennes dotter, en 17 års flicka. På vägen frän Fahlun lära de först besökt en Auktion i Kopparb. församling, samt der något välpläga! sig. Vid det allmänna stora hyvilostället Sunvdborns by, der så mången och nästan årligen någon, som far denna väg, tagit sin sista sup, lära de väl icke heller blifvit utan. Äfvenledes hade en annan karl, byvilken de under vägen upphunnit och gjort någon liten tjenst, trakterat dem frikostigt ur sin lilla brännvinskagge. Flickan lärer da med tarar förmanat dem att ej supa så mycket. Derefter begynte E. Görsson, oaktadt han hade spanmalslass, köra enligt tängerkarlarnes plägsed, så mycket den raska hästen förmådde, hvarföre de andre blefvo efter. Såsom mindre bekant med vägen var O Andersson in i Gårdviks by att höra sig för, och kommen upp till Elgsundet stadnade hans häst tvärt invid brädden af det häl, deri hans andra häst med lass samt E. Görsson redan lågo drunknade. Som han var enrask karl, gjorde han genast försök att draga upp sin häst, men isen brast, och han begyute ropa på hjelp. Den rådiga flickan lyckades ock med mycken möda oeh egen fara draga upp honom, och föreslog, att man borde fara tiil bys efter bjelp; men U. Andersson svarade: det är ovisst hur langt vi bär hafva till bys; och dervid gjorde han ett språng ut på sin häst, som låg och samm blott 3 alnar rån den bråddjupa stranden. Nu lyckades det bo om att rycka ur den ena selstickan, men hav föll åter i vattnet af hästen, och dä flickan, för mörker och isens svaghet, ingenting kunde företaga till haus räddning, kom han inom nägra ögonblick under isen. Den arma flickan gjorde i början försök att väcka sin far, som i sin brännvinsslummer snarkade på sitt lass, mer då hon betänkte hans tillstand, upphörde hon dermed, beräknande, art han yrvaken skulle rusa i öppningen utan att kunna någonting uträtta. Man kan nu tänka sig den stackars flickans belägenhet, ensam på en farlig och obekant väg 1 kolsvarta natten med 2 af sällskapet drunknade Hon lät hästarne gå såsom de ville, och kom nagot etter midnatten till Borgärdet, hvarifrån man genast med bloss gaf sig ut oeh lyckades uppdraga bästen änuu vid lif. Sedan det blef dager, kunde man först upplefa de drunknade jemte större delen af spanmalen och öfriga saker, ty af strömdraget hade de fu it långt ifrån stället, så att isen måste sinderslas pa en ganska stor vidd. Nu blef det ett svårt uppdrag att följa liken hem till O. Anderssons och förkunna den sorghga händelsen för ett hus, der hans moder, hans hustru i välsignadt tillständ, 2 barn, dräng och piga lugo i nervfeber, sä att endast en 80 års farmor och ett 2 års barn voro friska. Denna familj, bestående at ädla menniskor, en af de aktningsvärdaste i församlingen, är nu således i en högst beklagansvärd belägenhet, fastän icke nöden och behofvet trycka dem. (Tidn. f. St. K. L.) a a