Aftonbladet – 30 april 1840, sida 3

Mo socken i Gefleborgs län. Tvemne familjer ifrå Jemtlands fjellbygd infunno sig den 42 Mars, vi deras genomresa, uti Mo prestgård, anmälande de ras önskan att blifva antecknade i församlingen nykterhetwsförening, hvilken de under sin resa hör omtalas. I anseende till ordförandens frånvar kunde likväl denna deras önskan icke uppfylla: De beslöto då att qvarstanna tills följande dager då de inför ordföranden, som nu var hemkommer med synbar enträgenhet och hjertligt allvar förny ade deras anhållan att blifva i föremingen upptag ne, emedan de genom iklädande af dess förbindel se ville sätta sig i säkerhet mot frestelsen till bru ket af en dryck, hvilken, som de uttryckte sig, ha de eskadat så mångens både kropp och själv. De ras synbara allvarlighet bevekte ordföranden ati oaktadt deras aflägsna boende, icke vägra dem de ras enträgna begäran. D2 antecknade sig samtoli gen, ö äldre och 3 yngre personer, alla med syn bar uppriktighet; och då de under sjelfva anteck ningen suto på sitt fjellvis, nedkastade på golfset röjde sig en tydlig andakt i deras ärliga uppsyn tårar trängde sig i deras ögon och deras läppa syntes röra sig till bön. Sålunda tog hela denn: enkia förrättning, genom de okonstlade merniskor nas djupa allvar, en helig och religiös betydelse och knappast torde väl någon med ett icke allde les känslolöst hjerta hafva kunnat åskåda detta upp träde, utan att, i likhet med den som berättar det samma, hafva erfarit ett på en gång ljuft och var aktigt intryck. Hvadan detta fasta och enträgn: beslut hos ett nästan halfvildt folk, som i allmän het icke känner någon större vällust än bränvins ruset? Kan man väl ärnu blunda för dessa up penbara tidens tecken? Skulle väl den 8. k. bil dade verlders opinion ännu icke vara mogen för en bättre lefaadssed än superiets, då till och med från landets mest undangömda vinklar och vrå: familjer sjelfmanade komma att anropa nykterhets. vännerna och deras föreningar om räddning från det olycksdigra bränvinsförtrycket? Fråge sig en hvar, hvad han under sådana förhållanden har att göra, och om han ej tystat sitt samvetes och menniskokärlekens röst, skall han utan tvifvel känna sig uppfordrad till något annat och bättre, än att stillatigande och overksamt åskåda det växande eländet, eller kanske till och med genom egna hemseder i sin mån bidraga till att kasta ved på den förstörande elden. oss