Aftonbladet – 27 april 1840, sida 3

dem i majestätets öron genljuda i ett, som det tros, väbehagligt eko; de skola vara okonstlade, ärlige och rättskaffens män, och i kraftiga orordalag uttala det, som rörer sig i folkopinionen. Att en stor del af Representanterne uitala sitt hjertas öfvertygelse, i anseende till författningsfrågan, derföre är det förflutna e0s3 en borgen. Men derföre kunna vi likväl ej förneka vår öfvertygelse, att den menskliga svagheten vidlåder Ständernas församlingar, likasom alla andra menskliga inrättningar. Vi hysa derföre en billig farhåga, att i Ständernas församling finnas personer, som, i anssende till den hos monarken förmodade obsnägenheten för en konstitution, torde rösta mot en petition om en friare författning. Det är derföre vi bekl:ga, att H. M:t icke tagit initiativet i denna fråga, ty den, i hvarje fall tadelvärda svagheten bos några deputerads, som skulle tagit tjerst hos friheten, om Konungen gjort början dertill, torde nu träda i absolutismens sold. Detta, som vid hvarje tillfälle skulle gjort det kungliga initiativet önskvärdt, blir än mera betänkligt, ty om Ständerna sjelfva, hvilka år 4835 under Fredrik VI, så godt som blindt valdes, voro ett uttryck af folkets då varande vilja, så följer deraf ingalunda, att de äro det år 4840 under Christian VHI. Den som ej tillslutit sina ögon och slumrat de dagar, som förflutit sedan folket samlades för att välja sina första deputerade, har sett, ait nationen märkligt framskridit i konstitutionel utveckling. Och för dem, som stundom blädrat i historien, skall det, hvilket också följer af en filosofisk betraktelse, icke vara obekant, att den enskilde svårligen kan hålla jemna steg med nationen. Den, som för fyra år sedan kanbända var ett troget uttryck af folkepinionen och kanhända befann sig, om vi så få säga, i nationsllifvets medelpurkt, torde nu icke vara långt från pereferien. De svaga och rädda sinnen, som öfverallt se ett spöke af kunglig ogunat, skulls hafva blifvit styrkte genom det kungliga initiativet; de senfärdiga och långsamma, som hafva förblifvit stillastående medan nationen gick framåt, skulle i regeringens deciderade handlingssätt haft en sporre att anstränga sina sista krafter. Christian VIII vill icke taga initiativet; han tror ännu icke det en gudomlig befallning utgått till hoaom, att utföra folket från Egypten. Dock, hvem vet om han icke kanhända set: den brinnande busken; kanhända hört en röst ropa: Gå, för ditt folk till friheten! och kanske har han svarat: aHerre, mitt folks bjerta är förhärdadt, det har ögon och ser ieke, det har öron och hör icke. Gif mig ett tecken, så att jag kan veta att det skall förstå migl — Danska folk! dig är det, som skall gilva din konung detta tecken, ty Jehova gör ej längre underverk. Moses kastade sin staf, och se! stafven fylldes med lif och själ, den förvandlades till en lefvande varelse. Fuliborda äfven du samma järtecken; omskapa med ditt ord det döda till lefvande. Trögt och försoffadt är det folk, som tiger, som ej höjer sin röst och talar. Så upphäf då nu din stämma, vänd dig till Ständerna och bed genom dem din Konung om friheten. I sanning, det folk är ovärdigt friheten, som ej har kraft hog att ens begära henne, gif din Farste det tecken, hvarpå ban kanske ännu väntar. Bland de män, du utvalt, finnas kanhända flere vacklande cch svasge. Från tromen torde i detta hänseende ej utgå något kraftens ord, som kan stärka dem. Det är du, som måste göra de försagde modige, och de tvekande bestämde. Du är det, som skall tala och genom ditt ord ådagalägga, att du högeligen längtar att få draga ut ur Egyptens land,