Aftonbladet – 25 april 1840, sida 1

Diskussionen på Riddarhuset angående nya Lagförslaget. (Forts. fr. gårdagsbl.) Hr Hjerla invände, att ban ingalunda hade ingått i något egentligt klander af den nya Lagkommitteens arbeten, men ericrade tillika, i anledning af Frih. Boijes anmärkning, att skiljaktighetorne emellan dn gamla och nys lagen bordi vara så uppställde i tablåien, att da kunde leda til! lättnad vid afgörandet, att det för sådant ändamål framför allt hade verit en kufvudsak att de blifvit så tidigt färdiga att R. Ständear, enligt sin örskan vid denna riksdag kunsat få företaga arbetet till slut ligt afgörande. Detta trodde ban ock ganska väl kunnat ske, om Kommitten uspställt hufvudsiyckerna i de nya lagförslagen hvart för sig och vwvisat deras förnämsta skiljakticheter ifrån den gamin lagen. Han uppräknade åtskilliga af dessa hufvuifrägor såsom fästning till äktenskap, giftorätt, arfsrätt, frågan om qvinnens myndighet, testarnenterätt, lagfart, fri ränta, m.m. i civillagen; om !sndtdomstolarnes förvandlicg till permanenta, om privilegierade domstolars uppbäfvande, om jrrättningen af jury för vissa föll, om rättegångens förande mundiligt vid Öfverrätter m. m., i afzeends på rättegångsordninger; om si::ffsystemets förändring vill fängelse i olita gsdatiover, i afseende på brottmålslagen, 0. g v. sde detta blifvit uppsjordt så som Sänderne åsyfta:, så trodde ban det ejskolat bilfva svårt att förstaga hvarje sådant hufvudstycke för sig och deröfver besluta så vidi de icke egde omedelbart sarmanbang med hvarandra. I afseende på den utsträckniovg den nya kommitcens arbete nu fålt, kunde men väl försvarevisinvända, om nyttan af att äga fullsiändiga materialier för pröfningen. Men hear nemstållde å endra sidan, om icke erfarenbeten ofta viset aft, vär sådana ma:crialier växa till allkför stora luator, så leda de snarare till förbistricg genom sin vwidlvftighet. Han instämde likaledeg med grefve Frölich deruti, att som saken nu sted, bade det varit vida bättre för at komma till ett slut, om den gåkallsde tablåkommitteen icke blifvit förordnad. Betväffende frågan Om att förlita sig på den gamla lagkoromitteens gutorilg i deita ämne, emot hvilket Hr Rosenblad här uppträdt med så fisa sarkasmer, så vore Tal. för sin del ingalunda af den meningen, att man i denna fråga, mer äa någon an. nan borde uton egen pröfring obesedt aniega hela Lagverket endast i förtrvende till andras omdöme, men han föreställde sig de föregående Telarnes tanka, som nämnt detta ord, endsst hbefva varit ett, sedan byar och en pröfvat och med sig sjelf afgjort antiogen han ville aniaga eller afslå hufvudprinciperna, så kunds och roåste roun, i afseende på sjelfva relationen och grundsatsernas korseqventa utförande i detalj, hysa mera förtoende till de utmärkto och lagferne mäns förmåga, som under en långvarig tid uterbetat verket, än till det resultat som kunds uppstå genom negelferande al. sjelfva ordalydelsen för S. Uti Hr Dalmans yttrande, att regoringen sikerligen vid denna riksdag skulle artyda de nya förslagen, om de från Ständerna inkommo, kunde han icka instämma. Visserligen tycktes det hittills på alla omastöändigheter, att regeringen icke varit serdeles böjd att. lemna sin medverkan till sakens framgång, men han förmodade, att om den ginge igenom hoc Ständerna, så skulle detta i en för hela nationen sh vigtig angelägenhet utgöra en så stark moralisk stimulus på regeringen, att den svärligen kunde undandraga sig att göra afseende derpå. Han kunde icke heller godkänna det skälet att tid härtill sku!le seknas för regeringen. då den hade tillfälle att steg för steg följa Ständernes öfverläggnivger härutinnan, och kunde medhinna 2tt stadga sin öfvertygelse om hvarje hufvudpunkt under denna tid likaväl som Stäsderna, hvilka bestodo aflårg: större antal. Hr Stråles inkast om nödvändigheteten af föregäende administrations arrangemenher med bestämmande af lendtdomstolarnes tersitorislomdör men, trodde han sig på förhand hafva undanrölt i sitt första anförasude genom förslaget att utsättå terminen för verkställigheten till slutet sf det år då nästa Riksdag inträffar, emedan mellantiden borde vara fullt tillsäcklig för dessa arrangersenters vidtogende och till bovis att ett sådant försleg icke på något sätt stridde mot grundlagen, Äbero