Aftonbladet – 24 april 1840, sida 3

de och, på befallning af slägtens äldste, Daust Arari, satte sig tjenaren på offrets mage, barberaren fattade honem i skägget; de båda bröderna Haham fasthöllo honom på golfvet, den ene i armarna ochi den andre i fötterna, och Daust Arari stötte en stor knif i hans hals, hvarefter hans bror Aron Arari, semt Mussa Elafie och Mussa Salomonah fulländade mordet. Omkring dessa fyra bödlar stodo tre andre, fårdige till deras biträde. Man upphängdenu liket med huftudet nedåt; en af de närvarandsa emottog blodet i en skål, under det de andre påskyndade dess afrinnande genom tryckning på ådrorna. När det upphört att rinna, kastade sig alla dessa vilddjur öfver liket, sönderskuro det i små stycken, som de inlade i påsar, och så snart mörkret inbrutit, skyndade de att nedgräfva dem i rännstenarna och reservoirarna inom hvars ech ens qvarter, likväl sorgfälligt förvareande blodet, som de skulle begagna till sina ohyggliga mysterier. Jemte åtskilliga af de redan förmultnade köttstyckena, har man funnit slarfyor af paterns drägt. I källaren till en annan rik Judes hus, vid naron Thors8, har man träffat dess betjents lik, äfftenledes sönderskuret. Man trodde, att denne blifvit mördad af en annan judisk korporation. Det är fanatismen ensam som föranledt dessa skändligheter. Men tror, att Judarne vid vissa påskhögtider, enligt sina hemlighetsfulla stadgar, behöfva ett menniskooffer, hvars blod blandss med det osyrade brödet, ty huru skall man eljest förklara ett onyttigt mord på en värnlös gubbe, begånget af någre bland de rikaste personer i Damas? De sju, som bekänt, hafva alla försäkrat, att denna handling var dem nödvändig för fullbordandet af vissa religiösa åligganden, men de hafva vägrat att härom meddela närmare upplysningar. Förtrytelsen är allmän hos Muselmännen, ännu mer än hos de kristne i Damas och alla öfriga Syriens städer, och de skulle gerna begagnst detta tillfälle, att på samielige Judarne tillfredsställa sin fanatism och sin rofgirighet, om icke Ibrahims embetsmän med energi och beslutsamhet förstått kindra det. Den clycklige Thomass öde har imedlertid återväckt hågkomsten af flare kristne, som, på olika tider försvuopnit i Damas och andra Syriska städer, der Judar finnas i större antal, och man förmodar, att samma anledning vållat detta försvinnande, så mycket mer, som man nu påstår sig hafva upptäckt, det enahanda brott i samma vecka blifvit begårget på Rhodus. Hvem skulle tro, att så mycket mörker och barbari änru i våra dagar skulle finnas bland menniskor, sem likväl stå i beröring med det civiliserade Europa! (Denna artikel har väckt mycken uppståndelso både i Tyskland och Frankrike. Judiska församlingarna i Leipzig, Marseille och Paris hafva, enligt hvad dagens utlämdska tidningar innehålla, inkommit med protester deri saken framställes såsom otrolig och nästan omöjlig.) — Memsell Taglioni har i Petersburg erbållit till present em släda med ett spann af fyra präktiga hästar och en Rysk skäggig kusk, enkom ämnade att transportera den utmärkta konstnären till repetitionerna och representationerna på tegtern. Slädan ber på skärmen en figur af brons, föreställande M:ll Tsglioni! uti la Gitana; för örigt är den klädd med den dyrbaraste sobel, och seldonen äro öfversådda med mer än 2000 silfverklockor. — Hola Petersburg strömmar tillsammans, då detta sköna klockspel låter höra sig, och den praktfulla slädan vinner allmän beundran. I — På sin konstresa genom TItalien mottog den Tyska sångerskan Francilla Pixis nyligen i Palermo, såsom hyllningsgärd för sin utmärkta talang, ett diadem af massivt guld, föresiällande en lagerkrona. Detta tog den Sicilianska prima donnan illa, och hennes beundrare måste följande representation till hennes upprättelse inkasta på teatern en krans af blommor från driftusen. Deröfver utbröt på parterren en storm af så allvsriam beskaffenhet, att guvernören lät gamla kela garnisonen under vapen, tillsluta teatera för några dagar och genast förvisa den oskyldiga triumfersande Francilla från Palermo och Sicilien. Man fruktar, att den fördrifna, likt en annan Tancred, skall samla sina tallösa beundrare i öfra och nedra Italien och med dem göra en landstigning på Sicilien, för att söka rekonvention. — En rik bandlande i Bordeaux, Herr M., befann sig en dag på börsen, och stod, omgifven af en grupp andra handlande, inbegripen i en liflig diskussion om affärer: mekaniskt förde han banden åt fickan, för att upptaga sin snusdosa. aAhel sade ban, då han fann fickan tom, jag kommer ihåg, jag glömde henne på kakelugnen; jag skulle just inte velat mista min dosa, ty hon är af guld. Ett ögonblick derefter förde han henden åt urfickan; För f-p.v utropade han, och vände ut och in på sina västfickor, edet är icke mer än en qvart sedan jag såg på klockan ...henne kan jag inte ha glömt Sedan han rågra ögonblick ännu samtslat, för att lyda denna lilla rörelse af egenkärleken, som förbjuder oss att för mycket visa att vi lidit något missöde, aflägsnade han sig trankilt från börsen; men så fort han väl kommit ut, påskyndade han sina steg så mycket han förmådde, tills han helt andtruten anlände hem. Då hans fru såg honem i detta tillstånd, sade hen: cJag vet hvad du vill: du kunde ej vänta tills enusdosan ankom, utan ville sjall gå och hemta henne. Ja, jag hade glömt henne hemma, men det är inte frågan om den, men har stulit klockan från mig. aDin klocka, hon följer med dosan. cMed dosan? jag förstår inte. Jo du skickade ju hem efter dosan — och ku omtalade frun, att en för henne okänd person ankommit, helsat från patron och begärt hans snusdosa, som glömts på kakelugnen, och såsom bevis på att han var rätta man, uppvisat klockan, den herrn ekulle lemnat honom. afch du gaf honom lesan,, utropade Hr M., cJag är då på dubbelt sätt bestulen. vs SETS LE TUEAARTR NE LEENDE LINES VN TELE INTRSONRE FOP HANDELSocH SJÖFARTS-UNDERRÄTTELSER: Taraoch Hamnpriscr: 1 mA mm