Aftonbladet – 22 april 1840, sida 3

former stumdeligen förnyade insinuationer? Hvar finnes väk den, som icke har någon svag sida, hvilken merändels skickligt wuiletas och flitigt bearbetas? (Pag. 244.) En djupt gående kräfta synes fräta alla de Europeiska staternas organism, bestående deruti, att större delen af de förnämste, förmögne och upplyste klasserna, långt ifrån att anse samhället såsom en bildningsanstalt för sedlighet och humanitet, betrakta detsamma såsom ett till spillo gifvet offer, hvilket hvar och en efter bästa förmåga äger rättighet att plundra. I den hånande och samvetslösa egoism, hvarmed många af de högre klasserne, i stället att gifva efterdöme af fosterlandskärlek och ädel försakelse, blott fika efter att, under tillvinnande af yttre utmärkelser, förskaffa sig alla möjliga löner och arfvoden, som de kunna åtkomma, ligger förnämligast fröet till de Europeiske staternes, om ej upplösning, åtminstone förändring. I Greklands och Roms vackra dagar var det icke så. Värt tidehvarfs ryktbaraste man yttrade på S:t Helena, att om han varit qvar på Frankrikes thron, skulle han hafva förändrat alla höga embeten till honorära platser. (Pag. 243.) Den öfvertygelse, att en viss lyx är nödvändig för bestridandet af hvarje embetsmannabefattning, börjar att mer och mer försvinna (?) Rättskaffenhet och duglighet är hvad folket fordrar hos sina embetsmän, framför att se dem omgifna med en svärm lakejer, eller att hafva 20 rätter mat på sina bord. (Pag. 247.) Att jemna missförhållandet emellan skatternas fördelning, att bringa landets administrativa, ecklesiastika och juridiska indelning i ett lämpligare, mindre kostsamt och enklare skick, och att småningom, i mån af närvarande innehafveres afgång, förändra alla de embeten och sysslor, till municipala befattningar eller honorära platser, som synas närma sig till en sådan beskaffenhet, skulle vara af ett så väsendtligt inflytande på rikets välstånd, att det fullkomligt kunde till nyttan jemföras med Gustaf I:s eller Carl XI:s reduktion. (Pag. 247.) De talrika stående härarne fordra ovilkorligen en reform, och ehuru paradoxt det än låter, så kan det dock icke bstviflas, att den regering, som först minskar den ståends armåen, för att dymedelst tillvägabringa en lindring i folkets skattebördor, blir derigenom starkare. (Pag. 250.) Af Sveriges grundkapital 378,644,919 utgör dess skattebidrag (20 millioner) icke fullt 7,, hvilken proportion är vida ofördelaktigare än Englands och Frankrikes. Om man skulle vila försöka att uppställa en beräkning öfver huru stor del skattebördorna medtaga af produk;ionen, så utfaller denna kalkyl icke heller till Sveriges förmån. (Pag. 230.) Om man också, i anseende till den säkerhet, ippskattningen af den årliga produktionen är inderkastad, antager densamma uppgå till 400 nillioner Rdr bko, så utgöra i alla fall de utsående skatterna ZZ; deraf eller vida mer än vad som proportionaliter betalas i de rika länlerna Frankrike och England. (Pag. 254.) Tjugu millioner Rdr bko, erlagda årligen af ,900,000 inbyggare, är ingalunda en obetydig beskattning. (Pag. 232.)