Aftonbladet – 22 april 1840, sida 2

at Aronprinsens mHusarregelmente. Da VI latt tillgång till sjelfva klagoskriften, på grund hvaraf urtima ting redan blifvit af Eonungens befallningshafvande förordnadt, meddela vi berättelsen, sådan den der förekommer: I Oetober månad sistlidne år träffade jag skriftelig öfverenskommelse, om en del hästars utfodring åä sätesgården Hyllinge, den jag disponerar och bebor, med Hr Ryttmästaren R. Lundblad, emot bestämdt pris, ett åtagande det jag klanderfritt uppfyllt och säledes var till den betingande foderlegans utbekommande ovilkorligen berättigad; men sådant allt oaktadt blef jag, uti enskilt samtal med RByttmästare Lundblads Regementschef, Herr GeneralAdjutanten och Riddaren von Platen, underrättad, icke allenast derom, att Hr Ryttmästare Lundbiad kommit på obestånd och af sådan anledning höll sig undan, utan äfven att man ämnade begagna tillfället, och lemna min foderlega ogulden. Jag gaf derföre Hr General-Adjutanten tillkänna min afsigt att, med stöd ur 17 kap. 5 S Handelsbalken, 8 kap. 14 Y Utsökningsbalken och 1530 års Kongl, Konkurslag, behålla hästarne, intills antingen toderlegan betaltes eller godkänd borgen derför mig tillställdes, hvarmed samtalet upphörde, och jag fortsatte utfodringen till den bestämda tiden, sistlidne Tisdag den 31 i förra månaden, då, vid middagstiden, Löjtnanten von Schantz vid Hans Kongl. Höghet Kronprinsens Hussarregemente, jemte en del Hussarer, mig ovetande, ankommo till Hyllinge, och förenade sig med de på stället, för hästarnes skötsel befintlige, samt i granskapet vistande Hussarer, så att dessas antal utgjorde 16 man, hvarefter de gemensamt började ur stallet uttaga och uppbetsla hästarne. Härom af egna domestiker underrättad, begaf jag mig ut till Hr Löjtnanter, hvilken jag uppmanade, icke allenast att visa sin rättighet till hästarnas emottagning, utan jemväl att inbetala den betingade foderlegan, eller derför ställa nöjaktig borgen, då jag, ehuru Hr Löjtnanten hvarken tillkännagifvit sin ankomst eller visat sin rättighet till hästarnes cemottagning, vore villig att samma utlemna; men förklarade, att Jag i motsatt fall icke vore sinnad till inskränkning af mina lagliga rättigheter, utan skulle behålla hästarne till säkerhet för foderlegan. Herr Löjtnanten yttrade då, med häftighet, det ban innehade ordres att hästarne genom våld sig bemäktiga, och att han vore sinnad sätta samma i verkställighet, som följd hvaraf han befallde Hussarerne att fortsätta med hästarnes uttagning och uppbetsling, samt att med våld bana sig väg ur den kringbyggda gården; jag förehöll honom då det obehöriga uti ett sådant förfarande, samt varnade honom för följderna! af en handling, den icke en gång bebörig auktoritet, utan föregången laglig pröfning, äger rätt att vidtaga, och tillkännagaf, det jag ämnade möta våld med våld, och vore honom åtminstone med styrka, om icke i antal, öfverlägsen, derest jag ville begagna de krafter som stodo under min disposition, hvarefter och då Hr Löjtnanten, i stället att lyssna till mina föreställningar, mera upphettades, befallde jag min ladufogde att tillsluta portarne, vid hvilka jag jemte Ladufogden togo plats för att hindra gepomridningen, sedan Hr Löjtnantens egen häst, den jag ingen rättighet egde att qvarhålla, blifvit utledd. Hr Löjtnanten gjorde derefter flera misslyckade försök att med 4 mans front kullrida oss och spränga portarne, hvarefter han kommenderade afsittuing, och befallde Hussarne att till fots genombryta portarne, i hvilket afseende han gjorde försök att med egen handkraft drifva mig derifrån, ett försök som med all köld blef afvisadt, men föranledde en af Hussa-rerne, hvars namn för Actor skall blifva uppgifvet då åtalet anställes, att försedd med en större sten i handen smyga sig bak ryggen på Ladufogden, och gifva denne flera blånader och djupa sår, af hvilka han slutligen afdånade och kullföll i porten — sjelf med hotelser , smädeord och äfven slag öfverfallen , var jag ensam , oförmögen att motstå öfvermakten , och drog mig derföre åt sidan, då utridningen utan afseende på den i porten liggande Ladufogden, så hastigt verkställdes, att han af flera blef öfverriden och illa trampad , innan jag medhann att draga honom undan. Oanmärkt bör jag icke lemna, att jag befallde allt mitt folk hålla sig stilla, och äfven förbjöd Ladufogden att sjelf slå, utan endast afvärja de slag som voro honom ämnade, och han blef ett offer för sin lydnad och husarernes olydnad mot sin befälhafvare, som dock hyste den menskligheten befalla dem atticke öfverrida den afdänade, ehuru han icke blef åtlydd. Denna så litet militaiviska expeditions följder, vill jag icke bedömma, då jag icke vet, om den bör hänföras till 4:sta eller 9 SS af 20 kap. Missgernings-Balken, men den är lika vanhedrande för den bildade mannen, som förfördelande för den fredlige medborgaren, hvilken under lagens hägn äger rätt att fordra inom eget hus skygd och säkerhet till person och egendom, och så väl min egen heder som lagarnes upprätthållande lägga mig att ödmjukast anhålla, det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande behagade med alldra första förordna behörig Actor, att emot Herr Löjtnanten von Schantz och dem af manskapet, som i hans våld delagit, eller samma föranledt, anställa vederbörligt ital vid Urtima Ting, om hvars snara utsältande Domhafvanden i orten torde blifva anmodad. Väl har Löjtnant Schantz föregifvit att ban ägde jestämda ordres att så våldsamt tillvägagå , men då vågra sådane ordres icke blifvit föreviste, samt hans illgörande icke har synnerligt utseende af tjenstetgärd, utan i stället bör betraktas som hemgång ch fullt våld af enskilt person, hvilken ingen rätt ede att hästarne återfordra, måste, åtminstone för ärvarande, Domstolen i orten vara lava forum. Hyllinge den 2 April 1840. i Carl von Qwvanten, junior. BYTTE NRA UNENUN ERSTA TN NYTT YT AA UY TER AA TaTTT FF FYPYE TATT