fångarne, ja äfven till vansinnighet. Att likväl icke så förhåller sig, är nu lyckligtvis bekräftadt af en mer än 40-årig erfarenhst, grundad på otaliga exempel; Jag hänvisar i detta fall till den faktiska vederläggning af dessa påståenden, som ) blifvit framställd af flera utmärkta författare, hvilIka, med den sorgfällligaste och mest samvetsgranna uppmärksamhet, på s:ället undersökt detta förhållande. Blott tvenne öfvertygande exempel vill jag här anföra. I Korrektionshuset i Philadelphia uppgick antalet af döda från den 4 Juli 4829 till den 4 Januari 1836, på 554 fångar, endast till 20. I Glasgow, der enahanda system följes, befanns vid ett derstädes anstäldt besök af Hr Duepetiaux, General-Iospektör för de Belgiska fängelserna, bland 320 fångar, icke en enda sjuk. 980 Att ifrågavarande system leder till större kostnader, än det Anburnska. Det kan icke bestridas, att de efter Philadelphia-systemet byggde större celler, med sina serskilda inrättningar, måste blifva dyrare än de enslige sofrummen, som kunna anbringas till ett större antal inom ett gifvet kubiskt utrymme; men om man till kostnaden af dessa nattcaller lägger utgifterna för byggnaden af serskilda större verkstäder, matsalar, sjukhus, kyrka och skolrum, hvilket allt bortfeller i ett fängelse efier Philadelpia-ideen, så blir skilnaden ej så ster. Arbetsförtjensten kan möjligen blifva mindre vid det absoluta cell systemet, i synnerhet med ett I stort fångantal, som alltid är svårare att sysselsätta. Imedlertid beror äfven detta på de förvaltandes I nit, omtanka och tillställningsförmåga. I Glasgow t. ex. utgjorde 1833 ärliga underhållskostnaden för 339 fångar, 2267 pund, 49 sh. 40 pence, och i fångarnes arbetsförtjenst inbragte så raycket, att det allmännas förlust för året icke uppgick till I högro än 400 pund 41 sh. Sterling. För öfrigt är det att märka, att Philadelphiasystemet fordrar ett betydligt mindre autal uppsyningsmän och framför allt — inga garnisoner. Huru ock utslaget, vid alla dessa jemförelser, till en början må blifva, är det dock säkert, och skulle med siffertal kunna bevisas, att det system, som säkrast leder till ändamålet, fångarnes förbättring och brottens förminskning, äfven blifver i längden det minst kostsamma. Ehuru det således synes mig vara ända till evidens afgjordt hvilken väg är den rättaste att följa för att ändteligen, äfven hos oss, hinna detta för samhäl!sordningen vigtiga mål, fruktar jag dock, att de inrättningar, som utgöra vilkoret derför och medlen dertill, icke så snart kunna komma till stånd för bristande tillgångar. Men derföre att icke allt på en gång kan göras, bör man icke försumma hvad som möjligen kan åstadkommas. Till en början vore redan mycket vunnet att få det system antaget och orubbligen faststäldt, hvarefter sedan, i den mån tillgångarne medgifva, förbättringsplanerne kunde, efter hand, konseqvent utveckla sig. Om således isoleringsprincipens rigtighet erkän nes och lägges till grund för all fångförvaring, uppstår naturligtvis den frågan: hvarest behofvet af dess användande och tillämpning är störst och följderna af dess motsats, sammanpackningen, mest skadliga. Svaret på denna fråga ligger nära till hands för hvar och en, som käsner det närvarande tillståndet i våra ransakningshäkten, länsfångelserpa. Just der, vid den nuvarande oundvikliga sammarblandningen, börjar det moraliska förderf, som sedermera, likt en kräftskada, fräter omkring sig i fängelselifvets alla stadier. Dessa fängelsers förändring bör således, efter min tanka, blifva utgångspunkten för reformen, Vill man, efter rättsgrunder, göra sig bestämd reda för statens pligt i afssende på förvaringen af tilltalade, men ännu icke sakfällda personer, så kommer man, vid undersökningen derom, lätteligen till den obestridliga slutsats, att, om det är statens rätt att i vissa af sambällets lagar bestämda fall försäkra sig om en tilltalads person, det äfven är dennes räst att behandlas såsom oskyldig ända till dess samma lagar funnit honom brottslig och öfver honom fällt sis straffdom. Till denna rätt hörer, att förvaringssättet icke må vara nesligt, icke förstörande för hans medborgerliga anseende och ännn mindre för hans moraliska värde, och det är således statens pligt att tillse det dessa fordringar blifva uppfyllda. Att sådant, under närvarande förhållanden, alldeles icke, eller ock på ett högst ofullkomligt sätt iakttages, kan ej bestridas. Deröfver är på detta rum så mycket skrifvet och taladt, i synnerhet i de årliga Iaspektions-redogörelserna, och i de till Kongl. Maj:t ingångna underdåniga Årsberättelserna, att jag anser mig nu icke, och minst här behöfva ingå i någon värmare utveckling deraf. Redan läsge bar ock Regeringen iasedt bebofvet af nödiga förbättringar härutinnan, och de af Kongl. Maj:t anbefallde förberedande åtgärder i afseende derpå, lemna hopp om att änart få se denna vigtiga angelägenhet tagen under ett slutligt öfvervägamde. Men äfvem för denna åsyftade örbättring fordras högst betydande bidrag af allmänpra medel. (Forts. följer.)