Aftonbladet – 16 april 1840, sida 1

gta RR mm, SS ÖR RR rr AR Hjerta, som begärt förnyelse af 1834 års Stvänjders skrifvelse om detta ämne; Hr Prosten I Säve, Hr A. Orsström samt Riksdagsmönnen Por Mårtenson från Jönköpings län, Erik Marmån från Upland och Håkan Nilsson från j Skåne; hvarjemte för saken talat: Friherre IG. F. Åkerbjelm, Riksdagsmännen Hans Jansson, Sven Heurlin, Hans Persson från Gefleborgs jlän m. m., hvaremot Nils Persson från Örebro län, Petter Persson i Slätthult, Per Jönsson från Christianstads lin m. fl. velat bibebålla spöstraffen. Utskottets svar bärpå är följande: 1 afseende på frågan, angående det hufvudsakliga ändamälet med straff, och hvilka grunder, som vid straffarters bestämmande böra förnsämligast följas, i hafvs, i sednare tider, skiljaktiga meningsr uppj stått derom, huruvida lagstiftaren företrädesvis borde söka, anticgen, genom hotet af stränga straff, afskräcka från brott, eller, medelst stadganden om i brottslingens mildare behandling, verka till hans förbättring. Utan att behöfva ingå i en vidlyftig undersökning härom, helst ämnet redan blifvit i j offentliga skrifter afhandladt och icke bör vara nåi gon obekant, tror utskottet det kunna antagas, att en straff-lag, för att vara ändamålsenlig, bör innehålla sådana straffbestämmelser, som äro lämpade efter dem bi!dningsgrad, hvarpå samhället sig bej fianer, samt, jemte det de afskräcka från brott, lemna den felande tillfällo till förbättring och återförening med samhället. Att vår nu gällande lag icke tillfredsställer dessa fordringar, törde, hvad de ifrågavarande kroppstreffen beträffer, af en hvar medgifvas; ty betraktar man nämnde straffs nesliga beskaffenhet och offentligheten af deras verkställande, så finner man från dem oskiljaktige en grymhet och ett nedsättande af menniskovärdet, som äro i hög grad stridande emot närvarande tids bildning i seder och tänkesätt, samt måste hos den straffade verka en till fortsättning på brottets bana eggande förhärdelse ech göra hans försoning med ssmhället nästan omöjlig. Desse straff äro således, efter Utskottets tanka, högst olämpliga, och Utskottet skulle ej. tveka, att helt och hållet tillstyrka deras upphörende; men sådant skulle, på sätt Justieombudsmannen anmärkt, ej kunna ske utan omsrbetning af hela straffsystemet, enär spöoch risstraffen utgöra en hufvudsaklig beståndsdel af de stadgade straff-arterne, hvilkens försvinnande ofelbart skulle störa sammanhabget i lagen, ej sällan upphäfva det en gång bestämda förhållandet emellan brott och straff, samt åstadkomma en lucka i sjelfva strafflsgen. Af sådan anledning kan Utskottet ej eller biträda deras mening, som åsyfiat totalt afskaffande af spöoch ris-streffen, hvilken ej torde kunna försiggå, förr än förslaget till ny Kriminal-lag, derifrån desse straffarter äro uteslutne, kan komma under pröfning; hvaremot Utskottet, jemte uttryckande at den åsigt, att en önskvärd minskning i den vanära, som spöoch ris-straffens undergåeade i allmäshetens åsyn medför, kunde, genom lämpliga föreskrifter om en mera enskild verkställighet, tillvägabringas , anser hinder icke möta för bifall till Justitie Ombudsmanners gjorda hemställan om upphäfvande af dessa kroppsstraff för sådame brott, hvilka kunna försonas med penningar och — endast i brist deraf ådraga kroppsplikt, — en förändring, destomera af mensklighet påkallad, som, enligt hvad JustitixOmbudsmarnen jemväl anfört, böterpas förvandling alltid medför en olikhet i bestraffoingen för den förzrögne och den fattige, hvilken sednare oftare måste träffas af bestraffningen med kreppsplikt;äfvensom Utskottet håller före, att, i sammanhang bärmed, inskränknicg i spöoch ris-straffens arvändande bör ske äfven för vissa andra brott, hvilka, ehuru första gången föröfvade, dock, såsom förenade med försvårande omständigheter, nu äro med urbota bestraffning belagde. I sisträmnde afseende förekommer, att lagen i 40 kap. 6 n Missgerningsbalten utsätter spöoch ris-straff för inbrott, i afsigt att stjäla, men att detta brott kan ske under förhållanden, som lemna rum för den brotisliges mildare bebendling, hvadan Utskottet tror, att det bör vsra domaren tillåtet, att, för första resan inbrottsstöld, äfven tillämpa straff af fängelse vid vetten och bröd, Vidare får Utskottet äfren fästa uppmärksarchetem derpå, hurusom förordnadt blifvis, dels genom Kongl. förordningen den 9 December 4756, att det tjenstehjon eller den lösa person, som biifver funnen att hafva hos sig dyrkar, dubbla nycklar elter-hufrudnycklar, utan husbondens minne, eller falska nycklar af hvad slag de vsra må, skall fastän någon skada ej skett derigenom, straffss, mannen med pio par spö, och qvinnan med sju par vis, eller deremot svasande fängelse vid vatten och bröd; dels, uti Kgl. Förklaringen d. 23 Mars 4807, att den, som stjäl litet eller mycket ur fickorne i kläder, som någon bär på sig, skall, utom den i Iagen stadgade kroppsplikt, uträknad efier tjufnsdens vårde, dertill straffas, första gången, mannen med 10 par spö och qvinnan med åtta par ris; dels ock, genom Kongl. Förordningen den 214 Januari 47753, jemförd med Kongl. Brefvet den 26 Oktober 1790, att den, som oiofligen mjölkar-annans ko, får eller get ute på marker, skall, utom det som lagen i 43 kap. 4 Misigernings-balken innehåller, straffas, första gången, mannen med sex par spö, och qvinnan med fem par ri; och anser Uiskottet deesa slag af brott vara af den isolerade beskaffenhet, att utbyte af bestraffningen med spö eller ris, emot den af fängelse vid vatten och bröd för den, som med första gången beträdes, kap, utan menlig inverkan på lagens sammanhang, tillåtas. I öfverersstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt hemställa: 4:0 Att det af åtskillige motionärer väckta Tförslag, det spöech ris-straffen böra helt och hällt efskaffas, icke måtte bifallas; 9:09 Att deremsot en författning måtte utfärdas sf detta innebå!l: Äro efier lag eler serskilde författningar böter ådömde, i stället för hvilka, vid bristende tillgång hos den sakfällde, kroppsplikt enligt 5 kap. Straffbalken stadgas bör, då må icke spö eller ris ådömmas, utan skall i sådane fail,