Aftonbladet – 14 april 1840, sida 3

väl hallna, atl de sakert skola intressera äfven svenska läsare, hvarföre vi här meddela dem. ) Jag anmärkte i mitt svar, st! de farligaste fiender för liberalismen, liksom för indrviden, äro de, som gilva sig sken af vänner. Om detta skall lyckas, måste antingen den ena parten vara mycket goiltrogen eller den andra mycket listig. J:g fraktar, att det första med mer skäl säges om Norska nationen, an det sednare om Den Conastitutionelle. Redan vår Ihadsman, den Tyske Filosofen Stefens, utmärkte oss för några år sedan, som ett politiskt oskyldigt folk, och, sanningen att säga, har vårt fria hi ännu icke varat så länge, att alla kunnat samla tillräcklig politisk erfarenhet eller menniskokännedom, änskönt detta lif varit så rikt på händelser, att en och annan lärt så myeket på ett enda år, att han förlorat det skönaste i all åskådning af offsatliga lifvet, tron på offentliga mäns oegennytta, ståndaktighet, eller, med ett ord, dygd. Många fianas derföre hos oss, som icke veta, att det är blott i despotiska länder, för exempel Danmark, Ryssland, Österrike, som monarkismen vidgår, att dea bär het till frihsten och till menniskoslägtets framgång till all den lycka, sem icke öfvereasstämmer med regentens. Öfverallt annorstädes benämna sig alla, Ministeriella, Servila, Konservativa, Tories och Carlister, nästan utan undantag, frihetsvänner och eafhängiga och modiga granskare och bekännare af sanning och rätt. Da Franska Carlisterna vilja återföra Bourbonerne för att trygga ella Fraosmäns frihet och rätt mot de nu Istyrande penninge-aristokraternas förtryck. ToIries sträfva att upprätthålla kyrkans och adelns makt, för att skydda Engelska callmogen mot millokraternas eller de rika fabriksherrarnes egennytta. De Svenska Servila, Minerva med ,konsorter, äro äfven allmogens aldratrofaståste vänner emot medelklassen. Det fiones sålunda i de land, som äga tryckfrihet, knappast någon skribent, någoa journal, som vidgår, att de hata frihsten, som icke tvertom äro dess entusijastiske vänner, blott på sitt eget sätt. Dt bevisar derföre ingenting, bvarken för ellerie not, att Den Constisationelle bos oss är vän af frihetea i allmäshet. Jag har erkänt det och D. C. har sjelf berömt sig deraf. Dot bevisar blott, att D. C. handlar som alla andra offontliga personer, de der vilja följa veridens skick och mod, och det borde aldrig falla någon lisare ia att anse dsnaa omständighet vigtigare, än den, att redaktörerne bruka rund hatt, när de visa sig på gatan, och icke trehörnig. Förfädren föredrogo ganska riktigt både absolutismen och den trehörniga hatten, men de Franska revolutionsmännen den runda. Det var derföre ett tecken till upproriska tänkesätt i Ryssland, då någon bar rund hatt, och Kejsar Paul sände en sådan gynnare till Siberien. Nu fordras ingen upprorisk djerfbet för att bära en sådan hatt, ej heller är nödigt, att det hufvad, som deraf betäckes, värmes al någon inre frihetseld. Liberelismens språk och yttre former äro likaså de allmänt antagnae i alla konstitutionella länder, hvilka tillika räknas till de mest civiliserade och i de flesta fall äro de tongifvande Frihetsvänner kalla vi oss nu alla, icke allenast skomakare och skräddare, köpmän och bönder, studenter och ingentinger, utan äfven kungar och ministrar: Ludvig Filip, så väl som både Mol och Thiers, Victoria med både Wellington och Macsulay, Carl Johan med alla sina statsråder. De äro det ock visserligen alla i en viss mening, nemligen i jemförelse med baherrskarne öfver de folk, hvilkas regering kan tillåta sig mer, och hvilka derföre måsto tåla mer. Wollington skulle säkert blifva en liberal minister i Oterrike, lika visst som han var en liberal guvernör i Indien. Till följa af sin uppfostran siår han väl under sina landsmän: niveau, men likväl öfver Kroaternas och Mahratternas., I en följande artikel företager sig Insändaren att undersöka, huruvida dessa reflexioner hafva någon tillämplighet på den Const. och huruvida detta blad är liberalt mer än till namnet. Insändaren fäster sig först vid den omständigheten, att D. C. bäst bevisat bur högt eller lågt han står i jemförelse med de allmänna fria åsigterna i Norge, genom sina outtröttliga förföljelser mot alla utmärktare talare för dessa åsigter, både på 1836 och 1839 års Stortbing, hvilka Storthing, liksom i allmänhet norsla representationen, Ins. antager bättre än någon annan uttrycka landets allmänna åsigt af friheten, unders Ivars niveau D. C. alltså befinner sig. Alt upprepa exempel på detta D. C:s förfaranle anser Ins. ändamålslöst, emedan det endast skulle leda till ändlösa tvisler, buruvida orsaken till angreppet mot den eller den liberale representant, den eller den liberala åsigt, här-örde från illiberalitet eller från andra orsaker, som kunna påfinnas. I stället för dessa exempel framställer Tas. till D. C:s begrundande fö!ande räsonnemang: Det antages, att Stortbinsen 1836 och 1839 representerade allmänna meningen i Norge, att denna hos Storthinget Var iberal, änskönt mindre under sistnämnda än förstnämnda året. Det må ock antagas för sä