Aftonbladet – 13 april 1840, sida 1

esse TESS nee )m löneregleringen åt Ledamöterne af den nya Departemental-styrelsen. Hans Janssons yttrande i BondeStåndet: Vid genomläsningen af förevarande betänkande, hafva åtskilliga betänkligheter mot antagandet ar vad derutinnan blifvit tillstyrkt, hos mig uppstätt, hvilka betänkligheter jag anhåller få inför Ståndet ramställa. De hafva hos mig verkat den öfvertyelse, att betänkandet icke kan antagas, utan måste återremilteras, och mina motiver dertill äro fölignde: För den, som med uppmärksamhet följt gången och riktningen hos vår högre administration. alltsedan det nya stataskickets början år 4809, och lermed jemför den nu förhanden varande, blir det temiigen lätt att upptäcka hvartåt den sträfvar. Om nu detta sträfvande befisnes esomoftart stå i gtrid med nationens sanna intresse; — om det mera afser att gynna vissa folkklagser, att tilldela vissa medborgare företräden och förmåner, på de öfriges bekostnad; — om detta förhållande hittils medfört de mest i ögonen fallande skadliga verkningar, både i moraliskt och ekonomiskt afseende; — om det ännu fortgår och hotar att framåöeles göra det; — så torde det förlåtas mig, om jag vågar betvifla den vinst, Svenska Folket kommmer att skörda af de nu för Herrar State Råder och Departements-chefer föresisgna högra lönerna. Efter mitt förmensnude blir det endast att (förutsatt ait syslemet icke ändras) göra dessa höga platser mera lockande för den tilltagsna medelmåtltan, och gifva deras innehafvare äcnu en anledning alt ej släppa dem ifrån sig, så lärge det är möjligt att lagligen behålla dem. Man har sett, att våra högre funktiosärer betraktat sina platser som ett slegs rgcndom, på hvilken de, gerom fullmakten, vunnit iaga fasts, och från hvilken de endast genom Ordentligt domslut kunna skiljas. Sådant strider helt och bållet mot det konstitutionella begreppet. En minister bör ej känna sig fast på sin plats längre, än ban med trygghet kan fullgöra dess funktioner, eller, med andra ord: så länge hen äger de båda Statsmakternas (Konungens och Representaticnens) förtroende, och hugnes af dess understöd, När detta sviker honom, bör han icke ens tänka sig möjligheten att der kunna qvarstanna, och, långt ifrån att för honom försvåra utförandet af ett beslut, gom hbans ära, och andan af hans embete kräfver, böra Rikets Ständer på allt sätt bana honom vägen dertill. Månne det verkligen sker genom höga löneanslag? Jeg tror det icke. Man talar om en lefnad, svarande emot den värdighea. de höga embetena kräfva. Hvad kräfver då denna värdighet? Jo, karaktersfasthet, redlig vilja, kunskaper, verksamhet, arbetsförmåge, tillgänglighet. humanitet i umgänget, och denna takt, som vet ingifva vördnad och tillbakavisea otillbörliga fordringar, ej mindre från de högres, än från de underordnades sidas. Kunna dessa egenskaper vinras genom de högre löneanslagen? Om man ei vågar påstå detta, så frågar jeg: hvartill tjena då anslagen, ifall egenskaperna saknas? men dessa egenskaper, månne deras utveckling befordras genom höga lönevilkor? hindra de den icke snarare? Hvarti bastår det fina lefnadssättet, den såkallade representationen? Jo, i eleganta våningar, möb! a rade med all fremmande 1yx, och framförallt i förmågan att der gifva middagar och supcer, der tjogtals rätter och tjogtals virer i oupphörlig kedja aflösa hvarandra, och der gästerne bestå af kögt beslägtade och högt betitlade, som man är viss att återfinna i hvarje den goda tonens salong, och der men förgäfves söker den blygsemma talangen, snillet och förtjensten utan rang, vetenskapsmannen, litteratören, kossträren och den redbara dugligbeten, hvilka också här skulle vara fullkomliga främlingar. Denna finare lefnad, som tänkaren, som den blott oförderfvade menniskan skulle anse med förakt, vittnande mera om fåfänga än sann bildning — är det nyttigt att dori inleda de Embets män, åt hvilka nationen önskar få dela sitt förtroende, såsom vårdare af sina vigtigsste angelägenheter? Arv det ej fara värdt, att det mindre starka