icke långt borta. Sergeant Toby, denna gång en lycksfogel, öfverraskar Hr Daniel i dess svåra bekymmer med den ovärderliga tidningen, att hans bror, Hr Georges, den sannskyldige, just för två minuter anländt till slottet, sedan han lyckats befria sig ur en fångenskap, hvari ; en ströfkorps af rebellerna i flera dagar hållit honom. Toby har som hastigast underrättat honom om allt, löjtnanten, nu mera genom bryggarens och hans stridshästs välförhbållande en oförskylld öfverste, har med mycken pråsence Mesprit ingått på att spela den albrodern Daniel så lyckligt hållna rolen till slut på fulit allvar, och har redan dragi på sig handskarna, att ledsaga sin brud i kapellet. Dörrarne dertill slås just ru upp. Man ser derinne en herre och en dam träda fram för konungen och teckna sina namn i en stor bok. Mannen är, åtminstone så som här sedd på ryggen, ingen annan än bryggaren; samma uniform från topp till tå! Den sköna fästmön från Preston, som från ett yttre rum skådar allt detta, kan icke återhålla ett skrik och hotar att falla i vanmakt, då i det kritiska ögonblicket bryggaren, som ömsat kostym och återtagit den der bruna sammetrocken, som ni känner, helt fryntlig och belåten träder ut ur ett sidorum och hastar i sin älskarinnas armar. Brodern, öfversten, ses i detsamma derinnanför i kapellet, jemte sin trolofvade, bugande för korungen draga sig tillbaka, efter förrättad akt. Pjesen utgör, som man finner, en följd af skäligen massiva orimligheter, men den eger en och annan komisk situation, som till en viss grad gör den dräglig. Dessutom har man här för första gången i sin lifstid nöjet att se på vår teater en veritabel gigg med häst, i fullständig utrustning, den tillhörande långa chambrieren icke förglömmandes, — ett något anakronistiskt equipage på 1740-talet, men en vacker acqvisition för det sceniska stalloch vagnshusdepartementet, hvars hela inventarium hittills bestått, jag tror, i ett par gamla triumfcharer, att dragas af komparser, samt den bekanta kärran i cWattendragarenp. Musiken af Adam är icke denna kompositörs bästa. Den innehåller fem eller sex prumror af behaglig melodi och sundt förnuft, de der likväl i betydlig mån äro reminiscenser från Alphyddan, Adams mest helgjutna arbete; det öfriga är ett slamrande och gnisslande kaos af andefattiga och sökta fraser, vid hvilka man fasligt lätt tröttnar. Denna opera gjorde vid sin uppsättning i Paris någon lycka, men detta härledde sig, såsom ofta der är fallet, från en alldeles enskild omständighet, nämligen det mästerliga sätt, hvarpå Chollet, lika utmärkt som aktör och såsom sångare, spelade bryggarens roll, och deraf skapade en verklig typ. Musard hastade, efter vanan, att arrangera som quadriller de förnämligare motiverna, och bidrog sålunda på sitt vis att gifva operan en viss popularitet. Den lyckades härigenom derstädes vinna — det är sant — en vinters odödlighet. Hur många veckors skall den eröfra här? Hr Giänthber spelar imedlertid just icke illa bryggarens roll, och hans sångsaker gå i allmänhet ganska berömligt. Fru Almlöf, som fästmön, — hvarföre har hon fått sitt i originalet . tilldelade varitabla engelska namn Effie ombytt till det Lafontaineska Clara? är det måhända något rim, som har detta vederdöperi på sitt samvete? — Fru Almlöf utvecklar i derna roll mycken verve och naivete; det är en skådespelerska, som vinner ailt mer och mer artistisk tournure. Som sångerska briljerar hon visserligen icke genom nigon stor röst eller någon fulländad skola, men hon skämmer likväl icke bort sin sak och eger något af hvad man i sång skulle kunna kalla ett vackert tycke. 0. 0. SEEN N